Sveriges Television mot nya höjder

Jag ser väldigt sällan på svensk TV, men av en händelse såg jag igår natt de två första avsnitten av SVT:s nya satsning Äkta människor, och jädrar - jag är nästan mållös.
Nog för att SVT har lyckats förr, men Äkta människor är någonting helt annat, det är en svensk TV-serie som på allvar håller en internationell standard. Jag somnade inatt med känslan av att något stort just hänt.

Äkta människor utspelar sig i en nära framtid där viljelösa artificiella människor, hubotar, är den stora statussymbolen och en självklarhet i många hem. Så långt är serien måhända alldeles vanlig science fiction, men serieskaparna har tagit steget längre. Man har verkligen tänkt över vilken inverkan artificiella människor hade haft på samhället. Hubotarna finns nämligen överallt, inte bara i hemmet, utan även på arbetsplatsen. De kan köra bil och handla. De har revolutionerat sexindustrin.
Äkta människor ställer också de svåra frågorna. Är en hubot en person? Kan man älska en konstgjord människa?

Fantastiskt kul också att återse Andreas Wilson, som var väldigt bra i filmatiseringen av Guillous Ondskan. Wilson spelar Leo, en människa (nåja) som tycks drivas av sin kärlek till huboten Mimi. Leo kämpar också för en liten grupp självständiga hubotar som befinner sig på flykt undan myndigheterna. Bland dessa finner vi bland annat den obehagliga Niska, spelad av Eva Röse (bilden). Vi som sett Storm visste redan att Eva fungerar bra i genren, men nu tror jag nästan att hon överträffat sig själv.

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om specialeffekterna, fotot, och så vidare, men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag är såld. Hit med nästa avsnitt!

Paging Dr. Bats. . .

Fångarna med Joker i spetsen har tagit över Arkham Asylum, ett sjukhus för de kriminellt sinnessjuka beläget på en ö utanför Gotham City. Mitt i alltihopa har vi förstås Batman.

En clownsminkad hantlangare med maskingevär patrullerar mentalsjukhusets skräckfilmsmiljöer. En skugga rör sig ljudlöst och han försvinner in i mörkret. En efter en går hans vänner samma öde till mötes. De ser aldrig sin angripare, plötsligt påträffas de bara medvetslösa eller hängandes i en lina från taket. Desto färre skurkarna blir ju räddare blir de, de skjuter i tomma intet och skriker med darrande röster. "What the hell are you!?"
Någonstans där infinner den sig - känslan av att vara Batman.

Jag har precis avslutat en andra genomspelning av det fantastiska Batman Arkham Asylum. Det började som ett försök att lindra abstinensen efter den förmodat storartade uppföljaren Arkham City (som jag inte har råd att införskaffa förrän det gått ner i pris), men det slutade som den ultimata genomspelningen.
Jag har spelat på hard, löst alla Riddlers utmaningar och plockat alla achievements som går i story mode. Framför allt har jag dock återupptäckt ett fantastiskt spel och haft otroligt roligt. Arkham Asylum lyckas nämligen med just det där - känslan av att vara Batman.
Som alla vet är Batman egentligen ingen superhjälte, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Han har ingen osårbarhet, flygförmåga eller röntgensyn, och han kan inte skjuta laser med ögonen eller röra sig med ljusets hastighet. Däremot har han andra styrkor. Sitt intellekt, sina tuffa mackapärer och sin skrämseltaktik. Därtill är han en grym atlet samt en hejare på kampsport. Tja, ni vet...
Hursomhelst är just detta Arkham Asylums största fördel - det tvingar dig att utnyttja alla Batmans styrkor för att besegra fiender och övervinna hinder. Du måste vara både taktisk och snabb. Ska du slå omkull en fiende med en välriktad batarang för att sedan rusa fram och knocka honom? Ska du aptera en sprängladdning på väggen och utlösa fällan när han passerar förbi? Vad du än bestämmer dig för bör du ta dig fort därifrån efteråt, för hans kompisar lär snart vara där och de har en tendens att skjuta den gamle Läderlappen full med hål.
Fantastiskt.

Vi ses i Arkham City....

Freddys död

Robert Englund är en man som har en förmåga att dyka upp där man minst anar det, men vilket är det mest obskyra sammanhang du någonsin sett honom i? Det tål att tänkas på... Är det som Djävulen i Married with Children eller som Jenna Jamesons co-star i skitfilmen Zombie Strippers? Kanske har du rentav sett den där gamla episoden av MacGyver?
Det mest obskyra sammanhang jag någonsin sett Englund i är paradoxalt nog som Freddy Krueger. Ja, du läste rätt, som Freddy Krueger. Den bittra sanningen är nämligen att det finns en film som heter Freddy's Dead.

Vi börjar från början... För en tid sedan gav jag min hustru en dvd-box med samtliga sju Elm Street-filmer (nej, den poänglösa nyversionen och Freddy vs Jason räknas inte), och den gångna veckan eller så har vi haft ett pågående litet semimaraton. Överraskande nog visade det sig att jag bara sett tre av filmerna tidigare. Dessa visade sig vara de bästa, orginalet samt Dream Warriors och New Nightmare (del tre respektive sju). 2:an, 4:an och 5:an var ganska mediokra filmer även om de absolut hade sina stunder, men 6:an, herregud, 6:an...

Det finns många saker man kan kritisera i Freddy's Dead. Nästintill obefintlig story, bleka skådespelarinsatser, skrattretande specialeffekter - listan är lång. Det värsta, det absolut värsta och helt oförlåtliga, är dock hur man framställt Freddy Krueger. I denna film är Freddy nämligen reducerad till någon slags jävla Fabror Frej, en tokrolig gubbe vars främsta roll är att försöka locka fram billiga skratt. Orden sviker mig, det är bara... fruktansvärt.
Ni förstår, även i filmseriens svagaste stunder har Freddy varit räddningen, den konstanta behållningen. Så i Freddy's Dead fungerar plötsligt ingenting. Krueger är varken otäck eller rolig, bara pinsam.

Freddy's Dead är en mycket passande titel, filmen är helt klart ett mord på den i vanliga fall så fantastiske Freddy Krueger. Man kan bara hoppas att Englund fick bra betalt, för det måste ha varit lite som att urinera på sitt livsverk.
Tur att vi kan låta Freddy avreagera sig i senaste installationen av Mortal Kombat.

Omen

Idag vaknade en autist ur sin vakna slummer. Han spände ögonen i mig och sa "Snart vaknar Fan upp igen, du!". Några timmar senare blev det strömavbrott på jobbet, därefter drog ett åskoväder in över staden.
Det är tur att man inte är vidskeplig, och som min gode väl Daniel Vorhees skulle ha uttryckt det: Gråt inte, Skorpan, vi ses i Hades.

Boon wins, FATALITY!

Nu är det äntligen dags att skriva om senaste spelet i serien som gett bloggen dess namn. Det handlar givetvis om fightingspelens svarta får, Mortal Kombat.
Jag är av åsikten att Armageddon är det senaste spelet i serien (Fatality dementerar: Det finns ett nextgenspel som bär seriens etikett, men det är INTE ett Mortal Kombat-spel!), och recensionen skrivs med denna utgångspunkt. Med detta sagt så kör vi. FIGHT!

NetherRealm Studios Mortal Kombat är - liksom resten av seriens titlar - utvecklat av visionären Ed Boon (vapendragaren John Tobias är ute ur leken sedan länge), och det märks. Spelet är på många sätt en återgång till rötterna. Den största nyheten är förmodligen att man valt att återvända till 2D. Detta är ett mycket klokt val då de senaste spelens 3D-element kändes påklistrat och ärligt talat ganska onödigt. Karaktärerna är dock fortfarande i 3D och ser helt fantastiska ut.
Karaktärsgalleriet består av de klassiska kämparna från 1:an, 2:an och 3:an, med ett par tillägg i form av gömda karaktärer. Det märks att NetherRealm har jobbat hårt med karaktärernas identitet, och varje kämpe känns verkligen unik den här gången. Vissa står förstås ut som extra bra, men det är skönt att se att mer skiljer karaktärerna åt än bara färgen på deras kläder. Viktigare ändå är att samtliga kämpar är riktigt spelbara i detta spel, till och med den traditionellt ospelbara Sheeva.
Det jag eventuellt kan invända är att vissa karaktärer, så som Shang Tsung och Sektor, inte direkt har några kombos och därmed är väldigt låsta vid sina specialattacker. Detta är dock en petitess i sammanhanget då detta vägs upp med extra mäktiga specialare. Balans är nyckelordet här.

Mortal Kombat är även först i fightingspelhistorien med att ha ett bra story mode. Ja, du läste rätt - spelet har ett story mode som inte suger. Historien tar vid i slutet av Armageddon. Raiden vrider tillbaka tiden i ett försök att stoppa Shao Kahn. Detta är väldigt fiffigt, då det ger utvecklarna en möjlighet att inte bara berätta om historien, utan återuppfinna den från början. NetherRealms har tagit en väldigt stor hänsyn till klassiska fakta, men samtidigt har man lekt med koncepten och kastat runt allt lite.
I story mode spelar du olika karaktärer genom kapitel bestående av fyra fighter vardera. Vi bjuds på en hel del ostig dialog, maffiga filmsekvenser och fler än en chockartad överraskning.

Gameplay är mästerligt utformat och vansinnigt underhållande. Spelet är både nybörjarvänligt och skicklighetsfrämjande, och lyckas därmed tillfredställa såväl casualspelare som hardcorefans.
En nyhet är de gruvliga röntgenattackerna där du bokstavligt talat ser ben brytas och vävnad slitas sönder.
Det finns ett vanligt arkadläge, där du kämpar dig upp för en stege hela vägen mot Shao Kahn. Det finns även co-op, och tacka gudarna för det (Det är ta mig fan löjligt att det skulle dröja elva år efter Tekken Tag Tournament innan någon insåg att co-op i fightingspel är en bra idé.). Tag team-läget är väl genomarbetat och väldigt underhållande. Du kan exempelvis göra tagkombos med din spelpartner. Det känns nytt och fräscht.
Klassiska fatalities är tillbaka, och borta är det lama "create a fatality"-systemet från Armageddon. Gamla favoriter som Kanos hjärtslitande manöver (hepp!) är med, men samtidigt har man varit väldigt kreativ med våldsamheterna.

Spelets grafik är bländande på ett ganska underligt sätt. Min svåger beskrev den som subtil. Att använda ett ord som subtil i sammanhanget Mortal Kombat låter kanske lustigt, men faktum är att det stämmer ganska bra. Karaktärerna är utsökt detaljerade, och de olika nivåerna är otroligt coola och i vissa fall rentav vackra.

Som ni märker älskar jag det här spelet. Det enda jag egentligen har att invända är att Shao Kahn är riktigt dåligt designad. Omkring hälften av hans attacker är oblockbara, han blir inte "stunnad" när man slår honom och hans röntgenattack tar ca 75% av livmätaren. Att vinna eller förlora mot Shao Kahn är inte så mycket en fråga om skicklighet, utan det hela är mer som ett enda stort lotto. Kejsaren stannar nämligen upp ibland för att skratta ondskefullt på bästa Skeletor-manér eller för att tala om att du suger. I dessa lägen är det fritt fram att sätta in en attack, och detta innebär att frekvensen av dem i mångt och mycket styr hur väl det kommer att gå.

Den förhatliga Shao Kahn till trots ska det dock sägas att Boon inte bara har gjort det igen, utan han har skapat vad som förmodligen är det bästa fightingspelet någonsin. Köp eller dö!

Draculas hårige kusin

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.