Ny design

Jag kände att Fatalitys återkomst krävde ett nytt utseende, så jag bad min konstnärligt begåvade hustru att designa en ny logotyp. Hon utförde förstås uppdraget på storstilat vis och presterade en logga som är tillbörligt evil och true. Ni finner den i bannern överst på sidan!

Born in Fire

En fascinerande sak med black metal-videos är att så fort man tror att man hittat den värsta, mest löjeväckande video som gjorts så snubblar man över en som är ännu värre. Immortal höll länge tronen med "Call of the Wintermoon" med tittut i häxhatt från Buttericks och Dracula-cape. Sedan upptäckte jag "Gava fran trulen" med Arckanum, där Shaamatae ger intryck av att vara en narkotikapåverkad lajvare som filmat sig själv i skogen. Därefter upptäckte jag Trollechs "Ve stinu starych dubu", som har så många fel att vi inte hinner gå in på dem nu. Och sådär håller det på - precis när man tror att botten måste vara nådd dyker det upp någonting värre.

Minns någon Gloomy Grim? Om inte behöver man inte vara ledsen över det. Det är ett mediokert black metal-band från Finland som jag inte har hört ett knyst om sedan någon gång runt millennieskiftet. De var ännu ett av de där banden som poppade upp i slutet 90-talet och ville låta precis som Dimmu Borgir. Jag minns att jag hörde någon låt från deras debutskiva "Blood, Monsters, Darkness" (ja, den heter faktiskt så) under gymnasietiden och tänkte något i stil med "ja, det här var ju ganska intetsägande".
Idag snubblade jag dock av en händelse över deras video till låten "Born in Fire".

Vart ska man ens börja? Det datoranimerade skelettet i introt hade inte ens passat på SyFy Channel på 90-talet, läppsynken är nästintill obefintlig, sångaren, Agathon, får på tok för mycket tid framför kameran, och detta är videons minsta problem.

Vid 1:36 kommer plötsligt ett shot på ena gitarristen som inte fått vara med tidigare då Agaton Sax haft nästan all screen time. Han står vitsminkad och kåpklädd mot en fond av rökmaskindimma och gör bland de mest oinspirerade djävulstecken jag någonsin har sett.

Det finns en obegriplig sekvens där Agathon ligger på marken och sjunger och blir filmad med nattkamera. Någon har känt sig trugad att väldigt taffligt animera "Satan". Fram emot slutet står bandet och headbangar framför ett altare på ett tveksamt manér som jag finner ytterst komiskt.
Roligast av allt är kanske ändå shotet då någon uppenbart inte skär sig med en morakniv i armen. Jag förstår att det är lag på minst en kniv per musikvideo i Finland, men lite mer trovärdigt än sådär kan de väl ändå prestera?

Låten kommer för övrigt från albumet "Life?". Ni behöver inte undra längre Gloomy Grim. Ni är tveklöst life.

The Return

Tiden är inne. Fatality gör comeback. Jag känner för att skriva igen och en och annan vill säkert läsa. Om inte annat behöver jag ventilera mina tankar om saker som tv-spel och Master's Hammers storhet, för min hustru och närmaste bekantskapskrets har tröttnat på att lyssna.

Precis som förut kommer bloggen inte ha någon egentligt fokus utan bara handla om skit jag gillar i allmänhet. Vad ni kan förvänta er här är en osalig röra av metal, b-film, spel och annan fint.

Alla gamla inlägg hittas numera under etiketten "gammal skåpmat".

Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig?

Hur jävla svårt är det egentligen att vara rolig i Sverige? Det kan inte vara fullständigt omöjligt - jag menar, folk har faktiskt lyckats med det förr. Henrik Schyffert och Robert Gustavsson var åtminstone roliga på 90-talet. Magnus Betnér var rolig ungefär lika länge som det dröjde att lista ut att han aldrig kommer att förnya sitt koncept. Lasse Lindroth var rolig fram till sin död 1999.
Vissa har rentav lyckats med konststycket att vara roliga nästan jämt. Johan Glans är stundtals så rolig att jag nästan kreverar. Vissa legendariska citat från Parlamentet, satanistsketchen från Kvarteret Skatan och inte minst rollen som Kapten Kaos i Kenny Begins. Konsekvent rolig, det är inte omöjligt.

Så slår man på tv:n idag och vad får man? Henrik Dorsin, en komiker som aldrig varit rolig. Ok, om man är en av de närmast sörjande, alternativt en medelålders manlig höginkomsttagare bosatt i Stockholmsområdet, är han säkert rolig. Dock har jag till dags dato aldrig träffat en människa som tycker att Dorsin är ens lite rolig. Alltså, inte ens den sortens människa som för det mesta försöker vara snäll och ursäktar sig med "Alltså, han är säkert bra, men det är inte ens min sorts humor".
Vem har vi mer? Vi har Christine Meltzer, kvinnan som inte kan komma på något fyndigare för att driva med kändiskåta modebloggerskor än att ta på sig en massa läppglans och läspa.
Peter Magnusson, nästa snille från Hey Baberiba. Sveriges sämsta imitatör. Snubben vars vältalighet i intervjuer får Armand Krajnc att framstå som Jan Guillou. Och finns det verkligen inget smartare sätt att använda Thailand i en komedi än som bara ännu ett jävla semesterparadis?

Karatefylla hade ett skratt eller två per avsnitt, innan de förlorade sig helt i kiss och bajs och sexskämt av den allra billigaste sorten. De fick mig att skratta några gånger - är det verkligen så illa ställt med svensk humor att jag ska vara tacksam för det?

"Jag presenterar den galna versionen av Freddy Mercury."

 

Orden bara slank ur mig, men så insåg jag hur sant det var... Jag och min fru hade en av våra sedvanliga topp 5-diskussioner och ämnet var "topp 5 bästa sångare". Jag hade redan valt King Diamond, Bryan Ferry, David Gilmour och Nick Holmes. Hur skulle jag avrunda? Tja, ingen topplista är riktigt komplett utan ett galet geni så valet blev Mike Patton, känd från bland annat Faith No More och Mr Bungle.
Mike Patton är just som en mer galen version av Freddy Mercury. Samma otroliga räckvidd på rösten, samma karisma, men betydligt mer skruvad. Vissa skulle kanske säga "komplett jävla bindgalen".
Jag spelade upp några låtar från Mr Bungles fantastiska "California", kanske ett av de främsta bevisen på att storhet och vansinne nästan är samma sak. Den galna Freddy Mercury. Lyssna på "Goodbye Sober Day" eller "The Air-Conditioned Nightmare" från nämnda skiva och upplev sångvärldens sanna malkav.

Totalt jävla mörker

Redan när jag hörde att det var Digital Extremes och inte Starbreeze som låg bakom utvecklingen av The Darkness II (härmed kallat 2:an) började jag ana oråd. Rädd för att få mina farhågor bekräftade lät jag avsiktligt bli att följa händelseutvecklingen, men så fick jag på omvägar höra att Paul Jenkins (som arbetat med serietidningen) skulle ligga bakom manus och att spelet skulle ha en mer serietidningsbetonad känsla. "Jaha", tänkte jag, och räknade därmed ut spelet. Ni förstår, en av sakerna som gör Starbreezes The Darkness (härmed kallat 1:an) så bra är just att det inte påminner speciellt mycket om serietidningsförlagan. Serietidningen The Darkness är nämligen inte speciellt bra. Med 1:an viftade Starbreeze med trollspöna och tog fram all outnyttjad potential som bara fanns, skruvade ner belysningen och gjorde ett riktigt riktigt bra spel.

Min hustru, som satt med mig medan jag spelade igenom 1:an, övertalade mig häromdagen att ladda ner demot till 2:an. Hon hade dragits med i 1:ans utmärkta story och fängslande karaktärsporträtt, och argumenterade för 2:an ungefär genom att säga "kom igen, hur illa kan det vara?". Jag höll med, men tji fick vi - det visade sig nämligen att det kunde vara illa, riktigt jävla illa.

Digital Extremes har inte förstått någonting av det som gjorde 1:an bra. Till att börja med har vi den tidigare nämnda serietidningskänslan. Detta innebär bland annat att 1:ans råa brutalitet har ersatts av superöverdrivet våld som mest bara känns fånigt. Man har också gjort ett mörkt spel i den allra mest bokstavstrogna bemärkelsen, vi får alltså inte en mörk atmosfär, utan istället ett spel som bara är mörkt som satan och där man som följd inte kan se något.
Borta är också Kirk Acevedo som lånade sin röst till huvudpersonen Jackie i första spelet. Acevedo, som gjorde fantastiskt bra ifrån sig, har ersatts av någon snubbe med ont i halsen. Man kan i alla fall inte anklaga Digital Extremes för att vara inkonsekventa, om "ett mörkt spel" innebär ett spel där man helt enkelt inte kan se ett skit så borde följaktligen en "mörk karaktär" innebära någon med svart rock och hes röst.
Ska jag fortsätta? 1:an hade riktigt bra skurkar i form av den hänsynslösa maffiabossen Uncle Paulie och den korrumperade snuten Eddie Shrote. Här får vi istället något slags puckelryggigt miffo som ser ut som han rymt från Cartoon Network. Serietidningskänsla, ja. Fy fan...

Intrycket från demon kan sammanfattas enkelt med följande ord:
Undvik skiten till varje pris.

Leon är fortfarande lika cool

Ikväll laddade jag ner 360-versionen av ett av mina absoluta favoritspel, Resident Evil 4. Jag har nu spelat 2-3 timmar (ungefär till när man fritar Ashley i kyrkan), och det är bara att konstatera - spelet är fortfarande lika roligt. Man skulle kunna tro att jag har spelet sönder spelet vid det här laget. Jag har trots allt varvat det minst tio gånger. Jag minns fortfarande var alla skatter finns, vilka bossarnas svagheter är och hur man ska utnyttja dem - tja, jag kan helt enkelt spelet utan och innan.
Vad jag har märkt hittills har man inte gjort några direkta förändringar av spelet i denna HD-variant, men det behövs inte heller - spelet håller nämligen alldeles utmärkt.

Jag förstår egentligen att Resident Evil 5 aldrig blev den succé det kunde ha blivit, det var trots allt "bara" ett riktigt bra actionspel och RE4 är en orättvis motståndare. Det är inte bara ett av de bästa spelen i genren, utan även ett av de bästa spelen någonsin, alla kategorier.
Till och med att 4:ans svagheter, som den otroligt banala dialogen eller fånerier som att det läskiga slottet har lava i källaren, är charmiga och verkar till spelets fördel. (När vi ändå är inne på ämnet, är det någon som reflekterat över det faktum att Osmund Saddler, ledaren för den spanska sekten Los Illuminados, har ett brittiskt efternamn och dessutom låter som Greve Dracula när han pratar?)

Vår hjälte Leon S. Kennedys äventyr bör upplevas av alla. Om du har missat detta fantastiska spel och dessutom sitter på ett 360 eller PS3, tveka då inte utan ladda hem denna HD-version och upplev ett av tidernas bästa spel!