 |
| Kyrkofallet, strax utanför Hallsberg, Närke. |
 |
| Busszon 666, Östansjö, Närke. |
fredag 23 december 2016
Sverige är metal
måndag 19 december 2016
Mörk återförening
I år gjorde Mörk Gryning comeback. Jajamän, Goth Gorgon och Draakh Kimera är tillbaka!
Jag föreställer mig att samtalet inför återföreningen gick såhär:
"Du, Kimera?"
"Ja, Goth?" (jag väljer att tro att de kallar varandra så)
"Nu minns nog ingen... du vet, det där vi inte pratar om."
"Nej, det är fan sant. Tusen år har gått liksom."
"Precis! Tror du att det läge för en comeback?"
"Det är bud på det!"
För att fira Mörk Grynings återkomst kommer här den klassiska episoden av Hannah!
Jag föreställer mig att samtalet inför återföreningen gick såhär:
"Du, Kimera?"
"Ja, Goth?" (jag väljer att tro att de kallar varandra så)
"Nu minns nog ingen... du vet, det där vi inte pratar om."
"Nej, det är fan sant. Tusen år har gått liksom."
"Precis! Tror du att det läge för en comeback?"
"Det är bud på det!"
För att fira Mörk Grynings återkomst kommer här den klassiska episoden av Hannah!
söndag 18 december 2016
The Past is Alive
Mayhems "De Mysteriis Dom Sathanas" är i mitt tycke den mest övertygande black metal-skivan som gjorts och det är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Det dröjde dock länge innan jag upptäckte skivan på allvar. Jag hade förstås hört den hemma hos diverse polare, men jag avskräcktes av Attilas säregna sångstil som jag vid tidpunkten upplevde som totalt obegriplig.
Någon gång 2002-2003 flyttade jag till studentkorridor och blev granne med en viss östgöte. Detta var en lurig man som hade en garderob som såg ut att vara från JC eller Carlings, men hade skivhyllan full med black metal. Vi hade hyfsat snarlika tankar om genren och han lyckades övertala mig att ge Mysteriis en till chans.
Jag kan än idag inte riktigt avgöra orsaken, men plötsligt gick skivan rätt in i märgen. I två veckors tid var Mysteriis allt jag lyssnade på. Den gick i princip nonstop hela tiden, även på nätterna när jag sov. Till slut tittade nämnde östgöte in med bekymrat ansiktsuttryck och undrade om han borde gömma undan knivarna.
De Mysteriis Dom Sathanas har alltjämt hängt med sedan dess.
Några år senare befann jag mig på den där omtalade spelningen på Gates of Metal som det blev ett sådant jävla ståhej om i tidningarna (se Aftonbladets artikel här). Jag jobbade som scenvakt och tillsammans med ytterligare en kille hade jag fått uppdraget att punktmarkera Attila eftersom det enligt bandets managment kunde "hända lite skit om han tog sig ner från scen".
En obehaglig men förväntansfull stämning rådde i Teaterlådan på festivalområdet, som stank som i ett slakthus. Själva scenen såg ut som något hämtat från Hellraiser med grishuvuden på spett och stora sjok av kött som hängde från krokar. Det var dock ingenting mot effekten när Attila kom ut iklädd en grishud och gjorde tummen ner följt av en svepande gest över publiken.
Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på. Inte ur ett musikkvalitativt perspektiv (jag minns ljudet som så pass dåligt att det stundtals var svårt att höra vilken låt som spelades), men för att själva scenframträdandet var helt oförglömligt. Mayhem med Attila i spetsen lyckades skapa en genuint hotfull stämning (något som är långt ifrån enkelt att åstadkomma) och infriade därmed myten om sig själva.
Därefter hände det dock något. Liveframträdanden följande år tycktes inte alls ha samma udd. Jag intalade mig att Mayhem i Sverige hindrades av lagen om hanteringen av slaktavfall och att det hela berodde på det, men när jag såg livespelningar från andra länder på Youtube insåg jag att detta var något genomgående. I ett klipp från Wacken framträdde bandet i fullt dagsljus på en stor scen med Attila i skinnjacka och jeans. Detta i kombination med att "Ordo ad Chao" gjorde ett relativt blekt intryck skapade hos mig ett ointresse för Mayhem, undantaget just Mysteriis.
Även om jag upplevde "Esoteric Warfare" som helt ok när den kom så har detta ointresse hållit i sig fram till nyligen. Häromveckan hörde dock en gammal polare av sig och undrade om jag ville hänga med till Stockholm i vår och kolla när Mayhem framför Mysteriis i sin helhet. Dessa turnéer där band kör en klassisk platta från början till slut har blivit populära på sistone. Mayhem kör Mysteriis, Samael har redan varit ute med "Ceremony of Opposites", och Watain ska ut och lira "Casus Luciferi". Det är ett vågspel kan jag tycka. Ett band har inte alltid nu vad de hade då och i värsta fall kan det kännas som ett billigt publikfrieri där man försöker dra folk på gamla meriter. Trots detta kände jag mig ändå försiktigt positiv - Mysteriis är alltid Mysteriis.
Sedan hände något igen. Igår såg jag den här videon - Freezing Moon från förra årets Black Christmas:
Storartat. Gåshud direkt. Magin är tillbaka. Istället för att förlita sig på chockeffekter har Mayhem gått tillbaka till black metal-genrens rötter, tillbaka till dramatiken och mystiken. Med enkla medel som svarta kåpor, rök och en scendekor misstänkt lik Nidarosdomen skapar bandet en spöklik, mäktig atmosfär som går rätt in i kroppen som genom en bioport i filmen Existenz. Så jävla bra.
Attila är i högform igen och befäster sin roll som en av genrens bästa frontmän med demonisk inlevelse, Necrobutcher ser piggare ut än vad han gjort på åratal och Hellhammer är som vanligt en best bakom trummorna. De båda gitarristerna kompletterar genom att agera onda munkar i statyposé på bästa Sunn O)))-manér (en av dem är lustigt nog den före detta Cradle of Filth-medlemmen Charles Hedger).
Sammantaget skapar det en liveupplevelse som jag ser fram emot som satan. I förrgår såg jag Rotting Christ blåsa bort Black Christmass med sin sista spelning för året och nu detta. Det är en bra tid för black metal.
(Fatality dementerar: Tidigare påstods det i detta inlägg att videon är från Mayhems pågående turné, vilket inte stämmer. Den kommer alltså från Black Christmas 2015 där bandet headlineade.)
Någon gång 2002-2003 flyttade jag till studentkorridor och blev granne med en viss östgöte. Detta var en lurig man som hade en garderob som såg ut att vara från JC eller Carlings, men hade skivhyllan full med black metal. Vi hade hyfsat snarlika tankar om genren och han lyckades övertala mig att ge Mysteriis en till chans.
Jag kan än idag inte riktigt avgöra orsaken, men plötsligt gick skivan rätt in i märgen. I två veckors tid var Mysteriis allt jag lyssnade på. Den gick i princip nonstop hela tiden, även på nätterna när jag sov. Till slut tittade nämnde östgöte in med bekymrat ansiktsuttryck och undrade om han borde gömma undan knivarna.
De Mysteriis Dom Sathanas har alltjämt hängt med sedan dess.
Några år senare befann jag mig på den där omtalade spelningen på Gates of Metal som det blev ett sådant jävla ståhej om i tidningarna (se Aftonbladets artikel här). Jag jobbade som scenvakt och tillsammans med ytterligare en kille hade jag fått uppdraget att punktmarkera Attila eftersom det enligt bandets managment kunde "hända lite skit om han tog sig ner från scen".
En obehaglig men förväntansfull stämning rådde i Teaterlådan på festivalområdet, som stank som i ett slakthus. Själva scenen såg ut som något hämtat från Hellraiser med grishuvuden på spett och stora sjok av kött som hängde från krokar. Det var dock ingenting mot effekten när Attila kom ut iklädd en grishud och gjorde tummen ner följt av en svepande gest över publiken.
Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på. Inte ur ett musikkvalitativt perspektiv (jag minns ljudet som så pass dåligt att det stundtals var svårt att höra vilken låt som spelades), men för att själva scenframträdandet var helt oförglömligt. Mayhem med Attila i spetsen lyckades skapa en genuint hotfull stämning (något som är långt ifrån enkelt att åstadkomma) och infriade därmed myten om sig själva.
Därefter hände det dock något. Liveframträdanden följande år tycktes inte alls ha samma udd. Jag intalade mig att Mayhem i Sverige hindrades av lagen om hanteringen av slaktavfall och att det hela berodde på det, men när jag såg livespelningar från andra länder på Youtube insåg jag att detta var något genomgående. I ett klipp från Wacken framträdde bandet i fullt dagsljus på en stor scen med Attila i skinnjacka och jeans. Detta i kombination med att "Ordo ad Chao" gjorde ett relativt blekt intryck skapade hos mig ett ointresse för Mayhem, undantaget just Mysteriis.
Även om jag upplevde "Esoteric Warfare" som helt ok när den kom så har detta ointresse hållit i sig fram till nyligen. Häromveckan hörde dock en gammal polare av sig och undrade om jag ville hänga med till Stockholm i vår och kolla när Mayhem framför Mysteriis i sin helhet. Dessa turnéer där band kör en klassisk platta från början till slut har blivit populära på sistone. Mayhem kör Mysteriis, Samael har redan varit ute med "Ceremony of Opposites", och Watain ska ut och lira "Casus Luciferi". Det är ett vågspel kan jag tycka. Ett band har inte alltid nu vad de hade då och i värsta fall kan det kännas som ett billigt publikfrieri där man försöker dra folk på gamla meriter. Trots detta kände jag mig ändå försiktigt positiv - Mysteriis är alltid Mysteriis.
Sedan hände något igen. Igår såg jag den här videon - Freezing Moon från förra årets Black Christmas:
Storartat. Gåshud direkt. Magin är tillbaka. Istället för att förlita sig på chockeffekter har Mayhem gått tillbaka till black metal-genrens rötter, tillbaka till dramatiken och mystiken. Med enkla medel som svarta kåpor, rök och en scendekor misstänkt lik Nidarosdomen skapar bandet en spöklik, mäktig atmosfär som går rätt in i kroppen som genom en bioport i filmen Existenz. Så jävla bra.
Attila är i högform igen och befäster sin roll som en av genrens bästa frontmän med demonisk inlevelse, Necrobutcher ser piggare ut än vad han gjort på åratal och Hellhammer är som vanligt en best bakom trummorna. De båda gitarristerna kompletterar genom att agera onda munkar i statyposé på bästa Sunn O)))-manér (en av dem är lustigt nog den före detta Cradle of Filth-medlemmen Charles Hedger).
Sammantaget skapar det en liveupplevelse som jag ser fram emot som satan. I förrgår såg jag Rotting Christ blåsa bort Black Christmass med sin sista spelning för året och nu detta. Det är en bra tid för black metal.
(Fatality dementerar: Tidigare påstods det i detta inlägg att videon är från Mayhems pågående turné, vilket inte stämmer. Den kommer alltså från Black Christmas 2015 där bandet headlineade.)
onsdag 14 december 2016
When You Wish upon a star
Snowy Shaw är tillbaka för att sprida julstämning. Förra gången var för 17 år sedan med Notre Dames "Nightmare Before Christmas" och nu är det alltså dags igen! "Krampus" är en låt från Snowys kommande soloalbum som ska släppas under våren 2017. Videon är en blivande klassiker.
Härligt att se Snowy i sitt rätta element igen! Notre Dame är i mitt tycke ett av Sveriges mest förbisedda metalband genom tiderna. Man kan beskriva det som en skräckkabaret med influenser från black metal, goth och filmmusik, med mera. Allting är gjort med stor variation och finess, och hela tiden med glimten i ögat.
Det nya solomaterialet är gjort i samma anda, även om det är mer rak metal den här gången. Precis som med Notre Dame är det högkvalitativ (om än något vansinnig) musik med ett massivt underhållningsvärde.
"Krampus" är den första relevanta metal med jultema sedan King Diamonds "No Presents for Christmas". Missa den på egen risk!
Härligt att se Snowy i sitt rätta element igen! Notre Dame är i mitt tycke ett av Sveriges mest förbisedda metalband genom tiderna. Man kan beskriva det som en skräckkabaret med influenser från black metal, goth och filmmusik, med mera. Allting är gjort med stor variation och finess, och hela tiden med glimten i ögat.
Det nya solomaterialet är gjort i samma anda, även om det är mer rak metal den här gången. Precis som med Notre Dame är det högkvalitativ (om än något vansinnig) musik med ett massivt underhållningsvärde.
"Krampus" är den första relevanta metal med jultema sedan King Diamonds "No Presents for Christmas". Missa den på egen risk!
söndag 11 december 2016
Sweet Home Louisiana
(Varning: mindre spoilers)
Gamla läsare och folk som känner mig privat vet att jag är ett stort Resident Evil-fan. Efter det totala magplasket med 6:an har dock spelserien befunnit sig lite i limbo. Capcom har satsat på säkra kort som remastrade återsläpp av de populära Gamecube-spelen (remaken av 1:an och prequel-spelet Zero), medan alla mest har undrat om vi skulle få ännu ett urvattnat actionspel i tredjeperson.
När det till slut började släppas trailers för 7:an stod det klart att man liksom med 4:an när det kom skulle ge sig in i outforskat territorium och testa något helt nytt. Det vi fick se var i förstaperson och påminde snarast om mer sentida survival horror-spel som Amnesia och Outlast.
Resident Evil 7 utspelar sig i Louisiana i den fiktiva staden Dulsey. Huvudpersonen Ethan letar efter sin försvunna hustru, vilket leder honom till en nedgången herrgård i bästa Texas Chainsaw Massacre-stil. Herrgårdens invånare, familjen Baker, är en skara mordiska och depraverade rednecks och spelets huvudsakliga antagonister.
Jag har nu spelat Beginning Hour-demon som släpptes för Xbox One i fredags (Playstation-användare har haft tillgång till den sedan i somras). Capcom har poängterat att den inte är en del av själva spelet och den har även en annan, namnlös spelarkaraktär. Tanken är att illustrera hur gameplay ser ut och hurdan stämningen i spelet är. Handlingen är att protagonisten vaknar upp hemma hos Bakers och helt sonika försöker ta sig ut.
Både demon och det jag sett från spelet i trailers för tankarna till "Home"-avsnittet av Arkiv X (S04E02), där Mulder och Scully tar sig an de inavlade Peacock-bröderna. Som spelare känner man sig ständigt som villebråd. Man famlar runt i blindo satt i husarrest hos Leatherface, och minsta snedsteg kan innebära slutet.
Rent gameplay-mässigt är inte snacket om gångsimulator helt obefogat. Det du gör i demon är huvudsakligen att gå omkring och studera omgivningen. Du kan interagera med vissa objekt och det finns föremål du kan plocka upp och spara i inventory. Det hela är dock mer komplext än så.
Beroende på i vilken ordning du gör vissa saker ändrar vissa föremål position. Detta upplevde jag som irriterande i början, men i slutändan ökade det snarare omspelningsvärdet då ingen omgång blev riktigt lik den andra.
Vid en tidpunkt hittar du ett videoband som du kan spela upp, vilket triggar en spelbar sekvens där du ikläder dig rollen som kameraman i ett spökjägarprogram. Det hela känns lite inspirerat av exempelvis Blair Witch Project eller [Rec], och är ett coolt inslag.
Ett enda vapen finns att hitta i demon, och det är varken speciellt användbart eller nödvändigt för att ta dig framåt. Det bidrar dock till att man verkligen känner sig utsatt och sårbar, och jag skulle tippa att det likt i Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth kommer dröja innan man kommer över ett skjutvapen i själva spelet.
Det bästa med hela Beginning Hour är miljön, Baker-familjens herrgård. Det märks att teamet har jobbat hårt med detaljrikedomen och att skapa rätt stämning. Omgivningarna är precis sådär förfallna och äckliga som jag vill ha dem. Skeva, sargade dockor och kött som ruttnar överallt. Smuts, ohyra och död.
Demon gav åtminstone mig mersmak och jag kommer garanterat att köpa spelet när det kommer ut. Resident Evil 7 tycks medföra just den typen av förändring som spelserien så desperat behöver.
Gamla läsare och folk som känner mig privat vet att jag är ett stort Resident Evil-fan. Efter det totala magplasket med 6:an har dock spelserien befunnit sig lite i limbo. Capcom har satsat på säkra kort som remastrade återsläpp av de populära Gamecube-spelen (remaken av 1:an och prequel-spelet Zero), medan alla mest har undrat om vi skulle få ännu ett urvattnat actionspel i tredjeperson.
När det till slut började släppas trailers för 7:an stod det klart att man liksom med 4:an när det kom skulle ge sig in i outforskat territorium och testa något helt nytt. Det vi fick se var i förstaperson och påminde snarast om mer sentida survival horror-spel som Amnesia och Outlast.
Resident Evil 7 utspelar sig i Louisiana i den fiktiva staden Dulsey. Huvudpersonen Ethan letar efter sin försvunna hustru, vilket leder honom till en nedgången herrgård i bästa Texas Chainsaw Massacre-stil. Herrgårdens invånare, familjen Baker, är en skara mordiska och depraverade rednecks och spelets huvudsakliga antagonister.
Jag har nu spelat Beginning Hour-demon som släpptes för Xbox One i fredags (Playstation-användare har haft tillgång till den sedan i somras). Capcom har poängterat att den inte är en del av själva spelet och den har även en annan, namnlös spelarkaraktär. Tanken är att illustrera hur gameplay ser ut och hurdan stämningen i spelet är. Handlingen är att protagonisten vaknar upp hemma hos Bakers och helt sonika försöker ta sig ut.
Både demon och det jag sett från spelet i trailers för tankarna till "Home"-avsnittet av Arkiv X (S04E02), där Mulder och Scully tar sig an de inavlade Peacock-bröderna. Som spelare känner man sig ständigt som villebråd. Man famlar runt i blindo satt i husarrest hos Leatherface, och minsta snedsteg kan innebära slutet.
Rent gameplay-mässigt är inte snacket om gångsimulator helt obefogat. Det du gör i demon är huvudsakligen att gå omkring och studera omgivningen. Du kan interagera med vissa objekt och det finns föremål du kan plocka upp och spara i inventory. Det hela är dock mer komplext än så.
Beroende på i vilken ordning du gör vissa saker ändrar vissa föremål position. Detta upplevde jag som irriterande i början, men i slutändan ökade det snarare omspelningsvärdet då ingen omgång blev riktigt lik den andra.
Vid en tidpunkt hittar du ett videoband som du kan spela upp, vilket triggar en spelbar sekvens där du ikläder dig rollen som kameraman i ett spökjägarprogram. Det hela känns lite inspirerat av exempelvis Blair Witch Project eller [Rec], och är ett coolt inslag.
Ett enda vapen finns att hitta i demon, och det är varken speciellt användbart eller nödvändigt för att ta dig framåt. Det bidrar dock till att man verkligen känner sig utsatt och sårbar, och jag skulle tippa att det likt i Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth kommer dröja innan man kommer över ett skjutvapen i själva spelet.
Det bästa med hela Beginning Hour är miljön, Baker-familjens herrgård. Det märks att teamet har jobbat hårt med detaljrikedomen och att skapa rätt stämning. Omgivningarna är precis sådär förfallna och äckliga som jag vill ha dem. Skeva, sargade dockor och kött som ruttnar överallt. Smuts, ohyra och död.
Demon gav åtminstone mig mersmak och jag kommer garanterat att köpa spelet när det kommer ut. Resident Evil 7 tycks medföra just den typen av förändring som spelserien så desperat behöver.
torsdag 8 december 2016
Varning för Djävulen
För cirka tio år sedan visade en polare mig videon till "Vomit upon the Cross" med Belphegor. Det är en festlig lågbudgethistoria med dansande djävlar, en onanerande nunna och frontfiguren Helmuth som skjuter på Jesus med pistol. Sedan dess har jag och bandet inte direkt korsat vägar förrän nu.
Idag har jag tillbringat förmiddagen med att lyssna på "Necrodaemon Terrorsathan" (haha!) och "Lucifer Incestus", och det slår mig att Belphegor är ett perfekt band för ogina tonåringar att chockera sina föräldrar med. Satanism, blod och äckligt sex - det har liksom allt.
Om man lyssnar på Belphegor och samtidigt studerar deras texter och skivomslag får man upp bilden av en corpsepaintad österrikare nersmetad med grisblod som springer runt och viftar frenetiskt med ett uppochnedvänt kors och en getskalle medan han på bästa tourettesmanér skriker "SATAN! KNULLA! MORD! KYRKBRAND! HAT!" och väntar på att förbipasserande tanter ska titta förfärat på varandra och säga "hu, så hemskt!".
Samtidigt kan jag inte låta bli att uppskatta det på något plan. Det är lite uppfriskande med någon som bara går in för att vara så chockerande som möjligt och nöjer sig med det. För rättvisans skull ska det även sägas att musiken är rätt bra.
Hursomhelst fick det hela mig att tänka på en klassisk händelse från mina egna tonår. Jag hade på mig en t-shirt med ett motiv föreställande just en onanerande nunna. Jag kommer än idag ihåg farsans min när han fick syn på den.
Farsan: "Vad fan har du på dig? Tänker du gå ut sådär?"
Jag: "Ja, vadå?"
Farsan: "Det begriper du väl att du inte kan? Tänk om jag hade haft på mig en tröja med en runkande munk! Vad hade du sagt om det?"
Jag: "Jag vet inte, farsan. Jag hade nog tyckt att det var ganska kul, men folk hade kanske tyckt att det såg lite konstigt ut."
Farsan: "Nej, fy fan!"
Det här var innan farsan gav upp. Ett par år senare insåg han att loppet var kört.
Samma t-shirt hänger för övrigt med än idag. Den bars av min hustru medan hon var höggravid och har även förärat mig kommentaren "najsche t-schöört" av en alkis jag mötte på mitt lokala Konsum.
"Necrodaemon Terrorsathan", kom ihåg det alla yngre läsare vars föräldrar ännu inte gett upp hoppet. Överst på önskelistan!
Idag har jag tillbringat förmiddagen med att lyssna på "Necrodaemon Terrorsathan" (haha!) och "Lucifer Incestus", och det slår mig att Belphegor är ett perfekt band för ogina tonåringar att chockera sina föräldrar med. Satanism, blod och äckligt sex - det har liksom allt.
Om man lyssnar på Belphegor och samtidigt studerar deras texter och skivomslag får man upp bilden av en corpsepaintad österrikare nersmetad med grisblod som springer runt och viftar frenetiskt med ett uppochnedvänt kors och en getskalle medan han på bästa tourettesmanér skriker "SATAN! KNULLA! MORD! KYRKBRAND! HAT!" och väntar på att förbipasserande tanter ska titta förfärat på varandra och säga "hu, så hemskt!".
Samtidigt kan jag inte låta bli att uppskatta det på något plan. Det är lite uppfriskande med någon som bara går in för att vara så chockerande som möjligt och nöjer sig med det. För rättvisans skull ska det även sägas att musiken är rätt bra.
***
Hursomhelst fick det hela mig att tänka på en klassisk händelse från mina egna tonår. Jag hade på mig en t-shirt med ett motiv föreställande just en onanerande nunna. Jag kommer än idag ihåg farsans min när han fick syn på den.
Farsan: "Vad fan har du på dig? Tänker du gå ut sådär?"
Jag: "Ja, vadå?"
Farsan: "Det begriper du väl att du inte kan? Tänk om jag hade haft på mig en tröja med en runkande munk! Vad hade du sagt om det?"
Jag: "Jag vet inte, farsan. Jag hade nog tyckt att det var ganska kul, men folk hade kanske tyckt att det såg lite konstigt ut."
Farsan: "Nej, fy fan!"
Det här var innan farsan gav upp. Ett par år senare insåg han att loppet var kört.
Samma t-shirt hänger för övrigt med än idag. Den bars av min hustru medan hon var höggravid och har även förärat mig kommentaren "najsche t-schöört" av en alkis jag mötte på mitt lokala Konsum.
***
"Necrodaemon Terrorsathan", kom ihåg det alla yngre läsare vars föräldrar ännu inte gett upp hoppet. Överst på önskelistan!
tisdag 6 december 2016
Dave the Meatloaf
En musikvideo som jag och Danne från Grave Defiler ofta återvänder till är "Down on Whores (Leave Them All for Dead)" med Benediction. Delvis för att låten är riktigt schysst, men även för att det är en så bisarr video.
Till att börja med måste vi adressera frågan om Dave Ingrams look för videon. Medan resten av bandet har på sig det förväntade i form av bandtröjor, skinnjackor och jeans har alltså Dave valt att klä sig i en brun trenchcoat. Denna i kombination med hans utseende 1995 ger en effekt som troligen inte var den avsedda och saknar motstycke inom dödsmetallgenren. Jag och Danne har valt att kalla looken "Blottar-Meatloaf".
Vidare har Dave ett helt suveränt minspel där ögonbrynen tycks leva sitt eget liv. Tacksamt nog har man också valt att föreviga detta genom några ordentliga närbilder.
Egentligen påminner han väl inte så mycket om Meatloaf utan snarare om mördaren från "Loose Limbs"-klippen i svenska splatterklassikern Evil Ed (han som säger "soon, my love, soon").
"Down on Whores" handlar om Jack the Ripper, vilket är en utmärkt inspirationskälla för en metal-låt. Vi snackar trots allt om tidernas mest mytomspunna seriemördare. Inte nog med att han brutalt mördade sina offer och plockade ut organen från deras kroppar - han åkte aldrig fast och skrev dessutom hårda brev på bästa Euronymous-manér.
Regissören för videon har valt att varva shots med bandet som röjer i en industrilokal med en parallellhandling där Jack jagar ett offer genom mörka tunnlar. Idén är bra på papperet, men utförandet väcker vissa frågor.
För tunnlarna har man valt en riktigt cool location som ger ett autentiskt intryck och stämningen bättras på med lite snygg och visuell rök. För att etablera att handlingen verkligen utspelar sig 1888 i Whitechapel har dock något ess valt att sätta upp följande löpsedel.
Jag förstår att detta måste varit ett lågbudgetprojekt, men något mer trovärdigt än en sned sax och lim-layout måste man väl ändå kunna prestera? Quorthon uppnådde ett snyggare resultat tio år tidigare med grejer han hade köpt på bokhandeln.
Killen som spelar Jack the Ripper påminner om ett affärsbiträde på Konsum och offret har på sig vad som ser ut som ett nattlinne, men det kan jag leva med i en produktion av den här typen. Vad som däremot förbryllar mig är vad Jack gör med sitt offer när han fångar henne. Han verkar mindre sugen på mord och mer på att leka blindbock, då han sätter på henne en ögonbindel och snurrar henne tio varv.
När Jack slutligen fått tag på sitt offer och tvingat ner henne på knä klipper det abrupt till en närbild på hur han torkar blodet från kniven. Här verkar något saknas.
Äldre läsare kanske minns den gamla censurerade svenska vhs-utgåvan av Evil Dead? I en scen ser vi den besatta Linda hoppa mot Ash, och i nästa ögonblick är hon plötsligt dödad med en spade. Samma känsla får jag här. Har någon plockat fram saxen och berövat oss vad som skulle varit videons höjdpunkt? Den som har sett en eventuell ocensurerad version får gärna höra av sig!
"Down on Whores (Leave Them All for Dead)" rekommenderas till alla. Det är en av Benedictions bästa låtar och man får en kalkonmässig video med Blottar-Meatloaf på köpet. Den uppfyller dessutom det finska kravet på minst en kniv per video, så Gloomy Grim lär vara nöjda.
Till att börja med måste vi adressera frågan om Dave Ingrams look för videon. Medan resten av bandet har på sig det förväntade i form av bandtröjor, skinnjackor och jeans har alltså Dave valt att klä sig i en brun trenchcoat. Denna i kombination med hans utseende 1995 ger en effekt som troligen inte var den avsedda och saknar motstycke inom dödsmetallgenren. Jag och Danne har valt att kalla looken "Blottar-Meatloaf".
Vidare har Dave ett helt suveränt minspel där ögonbrynen tycks leva sitt eget liv. Tacksamt nog har man också valt att föreviga detta genom några ordentliga närbilder.
Egentligen påminner han väl inte så mycket om Meatloaf utan snarare om mördaren från "Loose Limbs"-klippen i svenska splatterklassikern Evil Ed (han som säger "soon, my love, soon").
"Down on Whores" handlar om Jack the Ripper, vilket är en utmärkt inspirationskälla för en metal-låt. Vi snackar trots allt om tidernas mest mytomspunna seriemördare. Inte nog med att han brutalt mördade sina offer och plockade ut organen från deras kroppar - han åkte aldrig fast och skrev dessutom hårda brev på bästa Euronymous-manér.
Regissören för videon har valt att varva shots med bandet som röjer i en industrilokal med en parallellhandling där Jack jagar ett offer genom mörka tunnlar. Idén är bra på papperet, men utförandet väcker vissa frågor.
För tunnlarna har man valt en riktigt cool location som ger ett autentiskt intryck och stämningen bättras på med lite snygg och visuell rök. För att etablera att handlingen verkligen utspelar sig 1888 i Whitechapel har dock något ess valt att sätta upp följande löpsedel.
Jag förstår att detta måste varit ett lågbudgetprojekt, men något mer trovärdigt än en sned sax och lim-layout måste man väl ändå kunna prestera? Quorthon uppnådde ett snyggare resultat tio år tidigare med grejer han hade köpt på bokhandeln.
Killen som spelar Jack the Ripper påminner om ett affärsbiträde på Konsum och offret har på sig vad som ser ut som ett nattlinne, men det kan jag leva med i en produktion av den här typen. Vad som däremot förbryllar mig är vad Jack gör med sitt offer när han fångar henne. Han verkar mindre sugen på mord och mer på att leka blindbock, då han sätter på henne en ögonbindel och snurrar henne tio varv.
När Jack slutligen fått tag på sitt offer och tvingat ner henne på knä klipper det abrupt till en närbild på hur han torkar blodet från kniven. Här verkar något saknas.
Äldre läsare kanske minns den gamla censurerade svenska vhs-utgåvan av Evil Dead? I en scen ser vi den besatta Linda hoppa mot Ash, och i nästa ögonblick är hon plötsligt dödad med en spade. Samma känsla får jag här. Har någon plockat fram saxen och berövat oss vad som skulle varit videons höjdpunkt? Den som har sett en eventuell ocensurerad version får gärna höra av sig!
"Down on Whores (Leave Them All for Dead)" rekommenderas till alla. Det är en av Benedictions bästa låtar och man får en kalkonmässig video med Blottar-Meatloaf på köpet. Den uppfyller dessutom det finska kravet på minst en kniv per video, så Gloomy Grim lär vara nöjda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)