Mörk begravning

Samma vän som lurade mig att lyssna på Amon Amarths senaste platta, undrade igår om jag hade hört Dark Funerals nya. Den här vännen, vi kan kalla honom Emeritus, vet sedan tidigare att jag har svårt för Mörk Begravning. Jag har bland annat berättat för honom om när jag såg bandet live på Kino i Karlskrona 2006. De uppträdde iförda läderrustningar vilket fick dem att se ut som statister från Xena Krigarprinsessan, bjöd på bland det mest bedrövliga mellansnack jag hört ("nästa låt handlar om det mörka djupet i min själ", osv) och hade dessutom starka ofiltrerade spotlights som lämnade alltför lite åt fantasin. Det var kort sagt ingen höjdare, och jag har dessutom framfört åsikten att bandet mest bara låter "smatter, smatter, Sataaan". Trots dessa kunskaper insisterade Emeritus på att jag borde höra "Where Shadows Forever Reign", som han beskrev som "en helt ok skiva", och eftersom jag är en lojal vän startade jag Groove och stålsatte mig inför prövningen.

Jag hade inte hört Dark Funeral sedan "Attera Totus Sanctus", så även om jag hade svårt att tro det fanns det utrymme för möjligheten att bandet hade förändrat sig. I exakt 37 sekunder lyckas de faktiskt lura mig med något som påminner om stämning, men sen spricker illusionen. Smatter, smatter, Sataaan. Såklart. Det idoga smattrandet pågår i tre låtar och övergår sedan i något som låter kusligt likt Dimmu Borgirs "Stormblåst" (detta innebär i min värld inte nödvändigtvis en förbättring), komplett med distat plockande och talsång. Därefter varvas smattrandet med olika försök att skapa stämning vilket pågår fram till skivans slut.
Det är inte direkt dåligt, men Ahrimans oförmåga att skapa minnesvärda riff består och tillsammans med de enformiga trummorna ger det ett sedvanligt intetsägande intryck. Det märks att bandet har försökt göra en "Rom 5:12" och vidareutveckla soundet med några långsammare tyngre låtar, men utan kvalitén på låtskrivandet faller det liksom platt.
Omslaget är omisskännligt signerat Necrolord, vilket såklart är ett plus, och nya sångaren Heljarmadr låter väldigt snarlikt Masse Broberg, men det är väl på ett ungefär det positiva jag har att säga.

Jag och en gammal polare brukade under studenttiden efterfesta till Dark Funerals första självbetitlade EP (vilket i princip gick ut på att sitta där i alkoholdimmorna medan vi försökte äta pasta och samtidigt sjunga med i "Open the Gates"). Den är inte utan meriter, men det börjar kännas alltmer tydligt att det troligen var Blackmoons förtjänst. På tal om Blackmoon är det just den typen av mäktigt mörker som Necrophobic har på "The Nocturnal Silence" som jag tror att Ahriman & co försöker uppnå på sitt nya album. Det lyckas inte, åtminstone om man inte räknar med omslaget, vilket lyckas skapa en långt tätare stämning än vad som finns att hitta på skivan.

Jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av ett uttalande som "en helt ok skiva", men Dark Funeral misslyckas ännu en gång med att övertyga. Hursomhelst vill jag ge en postum eloge till Blackmoon och ett poäng till Necrolord. Ära den som äras bör.

Den som vet vad en mörk begravning innebär får för övrigt gärna lämna sin teori i kommentarsfältet. Frågan har orsakat mig stort huvudbry genom åren...

2016

Årskrönika har en alltför seriös klang, men här kommer lite sporadiska utlåtanden om året som gått.

Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på skivåret 2016 då jag huvudsakligen har fördjupat mig i gammal grekisk och tjeckisk black metal samt amerikansk country. Hursomhelst är årets platta i mitt tycke "Formulae" med Master's Hammer. Japp, Franta Storm och Necrocock (denna gång utan Silenthell på timpani) har gjort det igen!

Tjeckerna fortsätter att förnya sig och befäster ännu en gång sin roll som ett av de mest egensinniga banden inom genren. Denna gång har de inkorporerat elektroniska element i sin black metal. Framför allt verkar de ha influerats av EBM, vilket är extra framträdande på låtar som "Maso z kosmu" och "Vsem jebne". Nu kanske vissa läsare tänker på Psyclon Nine och deras korsning av vässynt och Dimmu Borgir eller Samaels poppiga discodängor (som jag visserligen gillar), men det låter inte alls så. Det låter hårt. Tänk er att Master's Hammer slagit ihop sina påsar med Laibach så har ni en hyfsad bild.

Utöver de elektroniska inslagen har skivan den typen av mäktiga orkestrala arrangemang en gammal lyssnare har kommit att förvänta sig, spöklika kvinnokörer, experimentellt vansinne och bitvis riktigt sjukt tekniskt trumspel av Honza Kapák. Frantas sång låter dessutom bättre än någonsin. Sammantaget skapar det ett väldigt säreget sound som inte påminner om någonting annat.

Årets bubblare är "Rituals", Rotting Christs tolfte fullängdare. Skivan reflekterar inte riktigt Sakis Tolis förmåga som låtskrivare, men den har en otroligt fet produktion och några låtar som jag är övertygad om är framtida klassiker. Dessutom gästar Magus Wampyr Daoloth (Necromantia). Bara en sån sak.

Rotting Christ svarade dessutom för det bästa liveframträdandet jag bevittnade under 2016. Det var deras sista spelning för året på Black Christmass i Norrköping. I ett koncentrerat set som varade ungefär en timme gav bandet allt och släppte lös en grekisk attack med en samspelthet och tyngd som inte skådats sedan hopliterna stred i falang. Trots att de varken spelade sin största hit eller en enda låt från sin bästa skiva gjorde Rotting Christ en grymt bra spelning. Haunted som spelade precis innan kändes oerhört tama i jämförelse.

Tv-spelsåret 2016 har varit svagt. Det är talande att jag huvudsakligen lagt min tid på att spela om de bästa spelen från förra året (Witcher 3, Metal Gear Solid V, Rise of the Tomb Raider). Mitt game of the year är hursomhelst Witcher 3: Blood and Wine. Tekniskt sett är det egentligen en expansion, men med en fristående berättelse och en speltid på över 30 timmar tycker jag att det kvalar som ett eget spel.

I mitt tycke är Witcher 3 inte bara det bästa spelet 2015 utan även ett av de bästa spelen genom alla tider. Blood and Wine gör ingenting för att förändra den åsikten. Det är en slags epilog till 3:an och ett avslut på sagan om Geralt of Rivia.
Gameplay är detsamma som i huvudspelet, men Blood and Wine särskiljer sig rejält i stämningen. Den mörka, glåmiga paletten är utbytt mot glada, varma färgtoner och berättelsen hämtar näring från klassiska riddarsägner, som de om Kung Arthur. Bakom den glättiga fasaden ruvar dock en ondska. Expansionen fokuserar mycket på Witcher-världens originellt utformade vampyrer. Detta passar mig utmärkt då de är bland mina favoritvarelser från de tidigare spelen.
Blood and Wine är historien om Geralts sista äventyr, och om hur en ärrad monsterjägare drar sig tillbaka på den idylliska landsbygden. Det är ett ytterst värdigt avslut på ett fantastiskt spel, och bara genom att skriva dessa rader blir jag sugen på att spela igenom det igen.

Sedan har jag förstått att det är på modet att sammanfatta sina personliga bedrifter såhär vi årets slut. Jag ska inte bli långrandig i detta avseende utan nöja mig med att lyfta fram det som känns bäst. I år har jag för första gången agerat projektledare för ett bokprojekt, och lett arbetet med "Den Svarta Änkan", en äventyrsmodul till mitt rollspel Action!
Vi inledde arbetet med boken i februari och har jobbat med den sedan dess. I fredags fick jag hem den färdiga boken. Det var en oerhört tillfredsställande känsla.

Nu kör vi på med 2017, och kom ihåg alla barn - det är lika bra att ni håller på Djävulen, han har den bästa musiken.

Trallvänliga vikingar

1998 var året jag började lyssna på extrem metal. Min första kontakt med Amon Amarth var året därpå med "The Avenger". Jag upplevde skivan som tämligen ointressant då och inget jag hört sedan dess har fått mig att omvärdera detta första intryck. Då bandet spelats på fester och dylikt har jag avfärdat det som tråkigt och inte tänkt mer på det.

Nu har det dock inte gått mig förbi att Amon Amarth på sistone uppnått en popularitet som tangerar vissa otäcka Göteborgsband. När folk i tröjor med texten "hårdrockare" som inte skulle palla en halv låt från "Altars of Madness" börjar intressera sig är detta vanligen ett tecken på att man bör hålla sig undan, men för ett tag sedan hörde en god vän av sig:

"Har du hört Amon Amarths senaste?"
"Nej, hurså? Tycker du att den är bra?"
"Ptja, bra och bra. Den är väl ganska trallvänlig."

Här började jag ana oråd. "Trallvänlig" är inte en egenskap jag förknippar med bra death metal. Jag får dock ofta impulsen att undersöka saker som jag vet kommer att göra mig bedrövad. Det bottnar kanske i något slags latent självskadebeteende, vad vet jag? Hur som helst resulterar det i att man ger efter för tankar som "om man skulle ta och kolla upp hur Cradle of Filth låter nuförtiden?". Det slutar sällan lyckligt.

Hur eller hur skred jag till verket och gav mig ut på internet. Det första jag hittade var två musikvideor från senaste plattan "Jomsviking". Videorna är välproducerade och påkostade och för tankarna till historiska rekonstruktioner på History Channel. Det anmärkningsvärda är dock att musiken är power metal. Vi snackar hurtiga låtar med episka melodier, medryckande refränger och romantiserande texter om tappra krigare. Det faktum att man försökt maskera det hela som death metal med hjälp av growls och ett och annat dödsriff förändrar ingenting. Ni kan inte lura mig, Amon Amarth. Detta är inte dödens metall, det är klatschig allsångsmusik avsedd att spelas på stora arenor framför tusentals fans med stora leenden och glädjetårar i ögonen.
Amon Amarth live 2016 är ett riktigt spektakel med stuntvikingar som slåss på scen, mer pyroteknik än Venom hade på 80-talet och valkyrior som dansar cancan. Ok, det där sista var en lögn, men samtidigt ligger en sådant inslag inte särskilt långt bort från bandets nutida liveshow. Begrunda det en stund.

Det jag nu såg och hörde väckte en undran hos mig om Amon Amarth kanske egentligen alltid låtit så. Jag gick tillbaka från början och lyssnade på "Once Sent fron the Golden Hall" fram till "Fate of Norns". Jodå, mycket riktigt, tendenserna har funnits där från början. Storslagna melodier som helst avnjuts medan man står bredbent på en bergstopp och svingar Mjölner över huvudet med slängkappan fladdrande i vinden. Bandet brukade bara vara bättre på att dölja det. Det var döds med power metal-influenser istället för som idag, tvärtom.

Jag bad min vän Vovin, som har röstresurserna för det, att illustrera min poäng. Detta är den första videon någonsin producerad exklusivt för Fatality. Varsågoda!

Som läsare kanske man kan få intrycket av att jag avskyr power metal. Det stämmer inte. Visst, otäcka företeelser som Twilight Force och Freedom Call får mig att kräkas lite i munnen, men jag kan stundtals lyssna på exempelvis Hellowen och Running Wild med behållning, och Ancient Rites hybrid mellan symfonisk black och power metal snurrar fortfarande ibland.
Däremot tycker jag vi kan vara ärliga mot varandra och sluta kalla saker för annat än vad de är. Markoolio är inte hip hop, KISS är inte hårdrock, dagens upplaga av Amon Amarth är inte death metal. Var ärlig. Hade du velat ha habil döds med texter om nordisk mytologi och vikingar hade du lyssnat på Unleashed.



(För eventuella entusiaster som sitter och överväger att starta en vikingafejd kan jag tillägga att som power metal finner jag "Jomsviking" relativt kompetent, även om jag hade klarat mig utan de där partierna med krystad talsång.)

Jul-Mustis

Jag orkade till slut göra slag i ett internskämt som måste vara bortåt femton år gammalt vid det här laget. Fatality och Jul-Mustis vill därför önska alla läsare en riktigt Ond Jul!

Sverige är metal

När man är ute på vägarna i Sverige händer det ibland att man får syn på hårda skyltar..

Kyrkofallet, strax utanför Hallsberg, Närke.

Busszon 666, Östansjö, Närke.

Min hustru är uppväxt i busszon 666, för övrigt. Hur true är det?

Mörk återförening

I år gjorde Mörk Gryning comeback. Jajamän, Goth Gorgon och Draakh Kimera är tillbaka!

Jag föreställer mig att samtalet inför återföreningen gick såhär:

"Du, Kimera?"
"Ja, Goth?" (jag väljer att tro att de kallar varandra så)
"Nu minns nog ingen... du vet, det där vi inte pratar om."
"Nej, det är fan sant. Tusen år har gått liksom."
"Precis! Tror du att det läge för en comeback?"
"Det är bud på det!"

För att fira Mörk Grynings återkomst kommer här den klassiska episoden av Hannah!

The Past is Alive

Mayhems "De Mysteriis Dom Sathanas" är i mitt tycke den mest övertygande black metal-skivan som gjorts och det är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Det dröjde dock länge innan jag upptäckte skivan på allvar. Jag hade förstås hört den hemma hos diverse polare, men jag avskräcktes av Attilas säregna sångstil som jag vid tidpunkten upplevde som totalt obegriplig.
Någon gång 2002-2003 flyttade jag till studentkorridor och blev granne med en viss östgöte. Detta var en lurig man som hade en garderob som såg ut att vara från JC eller Carlings, men hade skivhyllan full med black metal. Vi hade hyfsat snarlika tankar om genren och han lyckades övertala mig att ge Mysteriis en till chans.
Jag kan än idag inte riktigt avgöra orsaken, men plötsligt gick skivan rätt in i märgen. I två veckors tid var Mysteriis allt jag lyssnade på. Den gick i princip nonstop hela tiden, även på nätterna när jag sov. Till slut tittade nämnde östgöte in med bekymrat ansiktsuttryck och undrade om han borde gömma undan knivarna.
De Mysteriis Dom Sathanas har alltjämt hängt med sedan dess.

Några år senare befann jag mig på den där omtalade spelningen på Gates of Metal som det blev ett sådant jävla ståhej om i tidningarna (se Aftonbladets artikel här). Jag jobbade som scenvakt och tillsammans med ytterligare en kille hade jag fått uppdraget att punktmarkera Attila eftersom det enligt bandets managment kunde "hända lite skit om han tog sig ner från scen".
En obehaglig men förväntansfull stämning rådde i Teaterlådan på festivalområdet, som stank som i ett slakthus. Själva scenen såg ut som något hämtat från Hellraiser med grishuvuden på spett och stora sjok av kött som hängde från krokar. Det var dock ingenting mot effekten när Attila kom ut iklädd en grishud och gjorde tummen ner följt av en svepande gest över publiken.
Spelningen är en av de mest minnesvärda jag varit på. Inte ur ett musikkvalitativt perspektiv (jag minns ljudet som så pass dåligt att det stundtals var svårt att höra vilken låt som spelades), men för att själva scenframträdandet var helt oförglömligt. Mayhem med Attila i spetsen lyckades skapa en genuint hotfull stämning (något som är långt ifrån enkelt att åstadkomma) och infriade därmed myten om sig själva.

Därefter hände det dock något. Liveframträdanden följande år tycktes inte alls ha samma udd. Jag intalade mig att Mayhem i Sverige hindrades av lagen om hanteringen av slaktavfall och att det hela berodde på det, men när jag såg livespelningar från andra länder på Youtube insåg jag att detta var något genomgående. I ett klipp från Wacken framträdde bandet i fullt dagsljus på en stor scen med Attila i skinnjacka och jeans. Detta i kombination med att "Ordo ad Chao" gjorde ett relativt blekt intryck skapade hos mig ett ointresse för Mayhem, undantaget just Mysteriis.
Även om jag upplevde "Esoteric Warfare" som helt ok när den kom så har detta ointresse hållit i sig fram till nyligen. Häromveckan hörde dock en gammal polare av sig och undrade om jag ville hänga med till Stockholm i vår och kolla när Mayhem framför Mysteriis i sin helhet. Dessa turnéer där band kör en klassisk platta från början till slut har blivit populära på sistone. Mayhem kör Mysteriis, Samael har redan varit ute med "Ceremony of Opposites", och Watain ska ut och lira "Casus Luciferi". Det är ett vågspel kan jag tycka. Ett band har inte alltid nu vad de hade då och i värsta fall kan det kännas som ett billigt publikfrieri där man försöker dra folk på gamla meriter. Trots detta kände jag mig ändå försiktigt positiv - Mysteriis är alltid Mysteriis.

Sedan hände något igen. Igår såg jag den här videon - Freezing Moon från förra årets Black Christmas:

Storartat. Gåshud direkt. Magin är tillbaka. Istället för att förlita sig på chockeffekter har Mayhem gått tillbaka till black metal-genrens rötter, tillbaka till dramatiken och mystiken. Med enkla medel som svarta kåpor, rök och en scendekor misstänkt lik Nidarosdomen skapar bandet en spöklik, mäktig atmosfär som går rätt in i kroppen som genom en bioport i filmen Existenz. Så jävla bra.
Attila är i högform igen och befäster sin roll som en av genrens bästa frontmän med demonisk inlevelse, Necrobutcher ser piggare ut än vad han gjort på åratal och Hellhammer är som vanligt en best bakom trummorna. De båda gitarristerna kompletterar genom att agera onda munkar i statyposé på bästa Sunn O)))-manér (en av dem är lustigt nog den före detta Cradle of Filth-medlemmen Charles Hedger).
Sammantaget skapar det en liveupplevelse som jag ser fram emot som satan. I förrgår såg jag Rotting Christ blåsa bort Black Christmass med sin sista spelning för året och nu detta. Det är en bra tid för black metal.


(Fatality dementerar: Tidigare påstods det i detta inlägg att videon är från Mayhems pågående turné, vilket inte stämmer. Den kommer alltså från Black Christmas 2015 där bandet headlineade.)