Acid Bath var ett amerikanskt metalband från Houma i Louisiana. De hade ett väldigt unikt sound med influenser från allt mellan sludge och death metal till goth och grunge. Som kronan på verket fanns sångaren Dax Riggs, som satte alltifrån growls och hardcore-skrik till själfull skönsång på bästa Alice in Chains-manér. Dagens video är hämtad från Acid Baths debutalbum, kultklassikern "When the Kite String Pops".
Folk slänger sig med ord som "mästerverk" alldeles för lättvindigt. Dock är "When the Kite Strings Pops" just det. Jag får väldigt sällan den här åtråvärda "blown away"-känslan av musik längre, men när jag hörde detta album för första gången var det så håren reste sig på armarna och jag glömde bort vad jag höll på med. Det var mörkt, hårt, unikt och hade en nästan hypnotisk effekt på mig. Det är ingen slump att Acid Bath tog fjärdeplatsen för artister på min Spotify wrapped för 2023.
För den som gillar lite softare grejer kan jag även rekommendera Dax Riggs solomaterial.
Little Big är ett ryskt raveband som sedan den ryska invasionen av Ukraina huserar i Los Angeles. De kännetecknas av en punkig attityd och vitt spridda musikaliska influenser, samt förstås av sina egenproducerade humoristiska musikvideos. Många har säkert redan sett virala fenomen som den "Gangnam Style"-aktiga "Skibidi" eller andra megahits som "Faradenza" och "Hypno Dancer".
Innan Little Big slog igenom riktigt brett hade de dock en råare framtoning, vilket framgår tydligt i dagens video, "Life in da trash", en dystopisk zombievideo som ärligt talat är äckligare än den mesta death metal.
Little Big är frontat av originalmedlemmen och grundaren Ilya "Ilich" Prusikin, samt Sonya Tayurskaya (som ej ingick i bandet då "Life in da trash" gjordes). Mer okänd är den andra grundaren, Alina Pasok, som har regisserat nästan samtliga av bandets videos. För ett band vars framgång beror så mycket på deras musikvideor kan man onekligen fråga sig vad Little Big hade varit utan Alina Pasok. Just "Life in da trash" är dock regisserad av Ilya Prusikin själv, vilket kanske kan förklara varför humorn ersatts av misär, äckel och zombier. Den är lika punk som låtskrivaren själv.
I år kör Fatality en julkalender där jag varje dag fram till och med julafton kommer att posta en musikvideo och skriva några rader. Musikvideos är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och jag kommer att bjuda på några av mina främsta favoriter. Först ut är "Zenith" med det amerikanska metalbandet Huntress.
Huntress bildades i Highland Park i Kalifornien 2009 när sångerskan Jill Janus mötte medlemmarna i undergroundbandet Professor. De spelade en lekfull, medryckande och ofta ganska hård heavy metal där den stora behållningen alltid var Janus själv. Jill Janus var en av metals absolut mest minnesvärda och färgstarka frontpersoner. 2018 valde hon emellertid att ta sitt eget liv och Huntress var därmed historia.
Zenith är en video som har allt - Janus som jättinna, sexiga dansande rymdnunnor, flygande tefat. Den är regisserad av Phil Mucci. Mucci har egentligen arbetat med betydligt större artister som exempelvis Metallica, men han sökte upp Huntress och bad att få arbeta med dem. Jag förstår varför.
När jag var runt 14-15 år lyssnade jag och många av mina vänner på Theatre of Tragedy. Det var ett norskt band som lirade goth metal, en musikstil som var oerhört populär under senare hälften av 90-talet. Konceptet var att man i grunden spelade doom, men förutom obligatoriska manliga growls adderade man vacker kvinnosång, smäktande keyboards och andra former av teatrala inslag som kanske högstämd talsång eller riktiga stråkar.
Som så mycket annat kan trenden spåras tillbaka till Celtic Frost, som redan på "To Mega Therion" valde att inkludera en kvinnlig sopran på tre av skivans tio låtar. Claudia-Maria Mokri fick nöja sig med att sjunga enstaka på stämmor på "The Usurper" och "Circle of the Tyrants", men i refrängen på "Necromantical Screams" gavs hon mer utrymme och ackompanjerade Tom G Warriors karaktäristiska barska leadsång som en klagande osalig ande.
Vidareutvecklingen av vad Celtic Frost sysslade med redan 1985 kom i början av 90-talet med de brittiska doom/death-banden - Paradise Lost, My Dying Bride och Anathema. Även om alla dessa tre säkerligen spelat en mycket stor roll skulle jag särskilt vilja lyfta fram Paradise Losts skiva "Gothic". Sättet kvinnosången är arrangerad på denna skiva skulle senare höras hos Theatre of Tragedy och en hel uppsjö andra band.
Runt 1993-94 började genren ta fart med just Theatre of Tragedy och band som The Gathering och The 3rd and the Mortal, men det var först några år senare som det fullkomligen exploderade. Nu började det dyka upp band som lät väldigt snarlika Theatre of Tragedy och hade likaledes pretentiösa bandnamn som Sins of Thy Beloved och Trail of Tears. För att sätta det hela i perspektiv kan jag nämna att vi till och med hade ett lokalt band av denna typ - Absentia, baserade i Färjestaden på Öland.
Men nog med musikhistoria. I somras fick jag besök av min vän M. Punschrullar och kaffe blev till folköl och YouTube och M visade mig tyska goth metal-bandet Crematorys musikvideo till låten "Tears of Time".
Jag lyssnade inte ens på Crematory när det begav sig och hade därför missat denna bortglömda 90-talspärla. Redan när M visade den för mig visste jag att detta skulle bli något jag plågar folk i min närhet med oräkneliga kvällar framöver. I kombinationen av höga ambitioner och låg budget uppstår helt enkelt något jag finner fantastiskt roligt.
Handlingen kretsar till synes kring en gammal man som blickar tillbaka på sitt liv och sörjer svunnen tid. Detta gestaltas av en ålderssminkad skådespelare som sitter i ett mörkt rum medan sångaren Felix står i bakgrunden med ett ytterst allvarsamt ansiktsuttryck och sjunger, samt med flashbacks av vad mannen upplevt tidigare i livet. Förbryllande nog har mannen vid någon tidpunkt i livet blivit attackerad av dansande hårdrockare.
Dansanta metalheads angriper pensionär.
Texten till "Tears of Time" tycks handla om att släppa taget om det förflutna och inte låta sig förgöras av onda minnen. Videon har hursomhelst ett övertydligt memento mori-tema som hamras in med flertalet närbilder på en farfarsklocka, och inte minst Felix som silar sand mellan fingrarna medan han sjunger "like the dust in your hands". Det sistnämnda är oerhört komiskt och behöver upplevas.
Kom nu ihåg att ni en vacker dag ska dö, alla barn..
Äh, ni vet att ni vill ha en till.
Memento mori, etc.
Själva låten då? Tja, gillar man gråtmild keyboarddriven goth metal från 90-talet så kan man säkerligen få sitt lystmäte här. Låten har en sådan där snygg Paradise Lost-hook spelad på piano och jag var föga förvånad när jag upptäckte att "Tears of Time" tycks vara en av bandets hits. Desto mer förvånande var att Crematory fortfarande är aktiva. Det hade jag fan inte väntat mig.
Jag ska tillägga att jag tycker att "To Mega Therion" är en av tidernas bästa metalskivor och Paradise Lost är ett favoritband sedan över 20 år tillbaka. Det händer även fortfarande att jag lyssnar på tidiga skivor med My Dying Bride och Anathema med behållning. Theatre of Tragedy och dess gelikar är dock något jag har svårt att försonas med idag, men när jag var 14-17 år älskade jag skiten. Doomiga kompgitarrer, en kille som säger "gruff-gruff" och en tjej som sjunger "kviddevitt" - det bästa i världen en gång i tiden.
Eftersom jag är för gammal för att bry mig mig om vad någon tycker ska jag avslöja en hemlighet om mig själv. Jag gillar julen. Eller rättare sagt, jag gillar min familjs version av julen. Vi äter vår anpassade mat (konventionell julmat ger jag inte mycket för), dricker litervis med julmust, kollar familjens traditionella julfilmer och spelar spel. Jag gillar det.
Denna tomte känns igen från #3 på dagens lista.
Vad jag däremot inte gillar är alternativ julmusik. Kalla mig konservativ, men i min värld kan man spela Bing Crosby eller skita i det. Något jag verkligen inte kan med är när folk ska spela jullåtar i heavy metal-versioner och dylikt. Det finns dock några rock- och metallåtar på jultema som jag uppskattar. Här är fem av dem.
5. Snowy Shaw - Krampus
Krampus är en antropomorfisk, behornad gestalt som skrämmer olydiga barn i juletider. Figuren förknippas särskilt med Alperna, inte minst Österrike där man håller regelrätta Krampus-festivaler. Snowy Shaws låt på temat är underhållande och festlig på klassiskt Snowy-manér. Jag kan även passa på att rekommendera filmen från 2015. Med tiden skulle den mycket väl kunna sälla sig till familjens julfilmer.
4. Twisted Sister - Oh Come All Ye Faithful
Det är tveksamt om världen behövde en julskiva från Twisted Sister, men 2006 var det precis vad vi fick. Jag vet inte om jag kan rekommendera "A Twisted Christmas", men jag kan däremot rekommendera videon till "Oh Come All Ye Faithful". Den är fånig på ett sätt som är svårt att värja sig mot, och är uppenbart inspirerad av #1 på denna lista.
3. Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
En lista som denna vore inte komplett utan Anders F Rönnbloms klassiska, punkiga antijullåt. Den animerade videon av Lennart Gustafsson är ikonisk. Extra kul i sammanhanget är att SVT sände videon på julafton flera år i rad.
2. King Diamond - No Presents for Christmas
Satanism, hemsökelser och förbannelser är vanliga textämnen för King Diamond. I början av sin karriär gjorde han dock en låt om uteblivna klappar och Tom och Jerry som dricker sherry. En given succé.
1. Ramones - Merry Christmas (I Don't Wanna Fight Tonight)
"Brain Drain" är min favoritskiva med Ramones och på den finner vi "Merry Christmas (I Don't Wanna Fight Tonight)". En jullåt med Ramones må på pappret låta som en katastrof, men av någon anledning fungerar det. Det absolut bästa med låten är videon där ett par kämpar med julstämningen.
Cred till min fru som gjort Anders F Rönnblom-tomten. Ond Jul på er, alla barn.
För tre och ett halvt år sedan bytte jag arbetsplats. På mitt tidigare jobb arbetade jag två dygnspass i veckan och hade således massor av tid över till att skriva. Så är inte längre fallet och detta är det första inlägget på Fatality på över två år. Tro mig, jag har många gånger haft lust att skriva, men av olika anledningar har det inte blivit av. Under de senaste månaderna har jag dock filat på ett antal inlägg i huvudet. Jag är tillbaka. Nu kör vi.
29:e oktober i år släppte legendariska italienska kultbandet Death SS sitt tionde studioalbum. Det är en ojämn historia, med alltifrån riktigt bra låtar till ganska skräpigt material. En vän påpekade att det bitvis låter som Lordi, och det utlåtandet stämmer oroväckande nog ganska bra. Nu är det emellertid inte musiken jag primärt vill diskutera, utan snarare de två musikvideos bandet har släppt i samma veva.
Först ut har vi "Zora", en dansant heavy metal-dänga med dominerande keyboards. Låten må vara något en bagatell, men videon är sannerligen inget man glömmer i första taget. Death SS med hushjälten Steve Sylvester i spetsen spelar live i helvetet där plågade själar torteras av djävlar och bdsm-entusiaster. Allt detta medan en kvinnlig vampyr i slängkappa (jag förmodar att hon ska vara titelkaraktären Zora) slickar på dödskallar, dansar omkring och skrattar hånfullt åt de som plågas.
En helt vanlig dag i Italien.
Videon kulminerar med att självaste Djävulen uppenbarar sig. Han och Steve har en stirrtävling, men det visar sig att vad Hin Håle vill är att få sitt exemplar av mästerverket "...in Death of Steve Silvester" signerat. Steve går honom till mötes och Djävulen skrattar triumferande innan han försvinner. Jag vet inte om ni förstår hur roligt detta är, men jag var tvungen att spola tillbaka och se det flera gånger första gången jag såg videon. Jag kunde liksom inte tro på vad jag såg.
Steve signerar skivor i helvetet.
Oavsett vad man tycker om låten är "Zora" en förbannat underhållande musikvideo. Det märks tydligt att Death SS numera har utvecklat ett sinne för humor och videon är gjord med glimten i ögat, men bandet skiter som alltid i alla konventioner och kör sitt eget race. Jag finner det uppfriskande på något sätt.
Härnäst har vi "The Temple of the Rain", den bästa låten på skivan. Death SS tar här inspiration från Sisters of Mercy och Depeche Mode och det fungerar förvånansvärt bra. Videon börjar med vad som kunde varit bilder från ett naturprogram, men klipper snart till varulven Bozo Wolff som spelar ett trumfill och ordningen är återställd.
Såhär fan inleder man en video.
Death SS spelar i ruinerna av ett gammalt tempel medan regnet öser ner över dem. Under tiden utför en kvinna med underlig huvudbonad en esoterisk dans.
Ännu en helt vanlig dag i Italien.
Även om "The Temple of the Rain" är en betydligt bättre låt än "Zora" har videon inte samma underhållningsvärde. Dock ska man inte vara otacksam. Hur ofta får man trumspelande varulvar, mystiska tempel och kvinnor i konstiga hattar i en och samma video?
Låt mig avsluta med att säga att Death SS är ett av mina absoluta favoritband. De har toppat min Spotify-statistik två år i rad av en anledning. Deras senare skivor är inte alls lika bra som de första tre, men på över 40 år har de aldrig någonsin blivit tråkiga. Hur många band kan säga detsamma?
Folk metal. Usch, jag gillar verkligen inte det begreppet. Det får mig att tänka på otäcka band i stil med Korpiklaani och In Extremo. Jag återvänder ofta till Daniel Josefssons klassiska gamla Close-Up-recension av Turisas skiva "Battle Metal".
"Jag tycker att det låter hemskt. Lipande fioler, larviga blockflöjtsolon, dragspel (dragspel!) och en massa olika sorters horninstrument. Ociviliserade, kådaluktande muppar som äter vildsvinskött med händerna, dricker lättöl ur stora sejdlar de tillverkat i träslöjden och sedan samlas till spirande ringdans medan skrålar i kör: 'Raj raj raj, battle metal, battle metal, hej hej, raj raj raj...'" (Daniel Josefsson, Close-Up Magazine #68, 2004)
Jag skrattar fortfarande så jag blir tårögd varje gång jag läser den där recensionen, men precis så är det jag oftast upplever sådant som kallas folk metal. Dock betyder "folk metal" egentligen ingenting förutom "metal med inslag av folkmusik". Det kan lika gärna handla om Cemican (se mitt inlägg om det aztekiska death-metal bandet här), vilka jag verkligen gillar.
På den här bloggen känns det ofta som att jag skriver "jag gillar inte folk metal, men...", och kanske är det dags för mig att erkänna att sådant som kallas folk metal kan vara bra. Arkonas senaste skiva gick till exempel varm här hemma under ett par månader (läs mer om den här), och den innehåller till och med säckpipa (!). Tydligen måste man inte vara tysk medeltidsdåre (eller Korn) för att använda säckpipa, men fan vad det tar emot att skriva.
Jag förmodar att allt handlar om hur man implementerar saker och ting. Det behöver inte låta knätofs och tjo och tjim. "Alltså, det kan vara gutt med lite näsflöjt, men man vill ju inte ha för mycket", för att citera min goda vän Kranium. När jag i sällskap med just Kranium var på Sound Pollution häromveckan noterade jag att musiken som spelades i butiken lät väldigt bra. Utan omsvep frågade jag killen i kassan vad vi lyssnade på..
***
Wormwood spelar melodisk black metal med inslag av skandinavisk folkmusik. "Nattarvet" präglas av ett fantastiskt melodisinne och sologitarristen Rydsheim bränner av några riktigt härliga leads och solon. På ett par låtar, som "The Achromatic Road", är det så snyggt att det för tankarna till "Triarchy of the Lost Lovers" med Rotting Christ. Annars är den närmaste musikaliska referensen Windir eller möjligen Taake kring "Hordalands doedskvad". Jag ska dock vara tydlig med att summan av delarna är något helt unikt. Jag har aldrig tidigare hört ett band som låter som Wormwood. Det brukar vara ett bra tecken.
Inslagen av folkmusik hanteras snyggt och drar åt melankoli och vemod snarare än Orsa spelmän och knätofs. Skivan är också väldigt atmosfärisk och svävar stundtals ut i progressiva passager som ger intryck av att David Gilmour står högt i aktning hos Rydsheim. Pink Floyd är ingen självklar influens i black metal-sammanhang, men jag gillar det. Det är skönt att det finns fler svenska metalband än Tribulation som vågar ta risker.
På tal om risker har "Nattarvet" ett minst sagt otippat tema. Skivan skildrar det hårda livet på den svenska landsbygden under 1800-talet. Utvandrarna-black metal, helt enkelt. Det är ett vågat koncept som på pappret låter smått vansinnigt, men det är förvånansvärt snyggt utfört och fungerar betydligt bättre än vad man skulle kunna tro.
Texterna är delvis skrivna på svenska. Det kan vara lite rysk roulette över det svenska språket i metal (minns någon Vargavinter och "Frostfödd", till exempel?), men Wormwoods texter är stilfullt skrivna med en klart poetisk ådra. Sångaren Nine levererar dem även på ett föredömligt sätt - kraftfullt och med inlevelse.
"Nattarvet" är en väldigt atmosfärisk skiva. Precis som "The Temple in the Underworld" med Root eller "Wildhoney" med Tiamat är det musik som frammanar starka bilder och lämpar sig väl för avkoppling. Musik som kommer mest till sin rätt när man lutar sig bakåt och lyssnar aktivt. I likhet med "The Temple.." och "Wildhoney" är "Nattarvet" också en skiva som trots att den uppvisar stor musikalisk variation aldrig tappar tråden.
Den där snubben på SoundPollution gjorde mig en stor tjänst när han gav mig 70 kr rabatt och såg till att jag inte missade en av årets hittills bästa skivor.
