Master's Hammer var ett black metal-band från Tjeckien. Deras debutalbum "Ritual" från 1990 var rejält före sin tid, och skulle vara med att forma grunden för black metal så som vi känner genren idag. Fenriz från Darkthrone har kallat Master's Hammer det första norska black metal bandet. Det är ett utlåtande med glimten i ögat såklart, men faktum är att det stämmer bra. Master's Hammer hade redan 1990 en dramatisk image med corpse paint, mantlar, sataniska symboler och en ockult scenshow. En image som framgår tydligt i dagens video, "Cerna Svartozar".
Musiken då? Jo, som så mycket annat tar den ett tydligt avstamp i Celtic Frost. Master's Hammer utmärkte sig dock genom Frantisek "Franta" Storms ikoniska sångstil, samt genom att ha timpani (orkesterpuka) i sättningen. På andra albumet, "Jilemnicky Okultista", introducerade dem dessutom ett betydligt mer orkestrerat sound.
Det är svårt för mig att skriva sakligt om Master's Hammer. De råkar nämligen vara ett av mina absoluta favoritband sett över hela sin karriär. 1995 följde de upp "Jilemnicky Okultista" med "Slagry", en experimentell och allmänt bespottad skiva. De la ner bandet samma år, men återvände 2009 med de tre originalmedlemmarna Franta (sång/gitarr), Necrocock (gitarr) och Silenthell (timpani). Händelsevis samma tre herrar man kan se kräla omkring i fängelsehålorna i dagens video. Och de skulle släppa ytterligare fem fantastiska album, någonstans i gränslandet mellan black och industrial metal.
Jag har haft svårt att övertyga polare om storheten med musikvideon till "Cerna Svatozar". Fattar du inte grejen kan jag bara beklaga. Personligen tycker jag att den är fantastisk.
Jason Charles Miller var frontman i industrial metal-bandet Godhead, men tog 2009 på sig cowboyhatten och sadlade om till countryartist. 2011 släppte han sitt första soloalbum, "Uncountry", vilket var en crossover mellan country och sydstatsrock. Dagens låt är titelspåret från detta album.
"Uncountry" har en humoristisk video där det skojas friskt med de upplevda motsättningar som kan finnas mellan att vara alternativ och dessutom gilla country. Något jag själv lätt kan relatera till som en gammal punkare som blivit death metal-musiker, men som lyssnat flitigt på country de senaste åren.
I videon försöker Millers manager (spelad av Robert Picardo, bland annat känd från "Star Trek: Voyager") att countryfiera honom. Miller tvingas spöka ut sig som diverse country- och westernstereotyper, alltifrån Clintans karaktär i Sergio Leones gamla spaghettiwesternfilmer till Kenny Rogers från det ikoniska omslaget till "The Gambler".
Jag hörde talas om Jason Charles Miller via rollspelsshowen Critical Role, där han gästade ett avsnitt. Då det nämndes att han var musiker och hade gjort ledmotivet för showen bestämde jag mig för att kolla upp vad han gjort i övrigt. Det skulle visa sig att jag redan hade hört honom eftersom jag hade koll på ovan nämnda Godhead sen tidigare.
För fans av country eller sydstatsrock rekommenderar jag albumet "Uncountry" i sin helhet, i synnerhet låten "The River", som är en riktig höjdare.
Jag hörde först talas om Ruby the Hatchet i podden Hemma hos Strage när Fredrik Strage frågade Leif Edling om han kunde rekommendera några bra nya doom-band. Edling nämnde då Ruby the Hatchet, som hade varit förband åt Candlemass på en turné, och vad kan jag säga? När Sveriges doom metal-kung själv säger att något är bra kanske man åtminstone bör ge det en chans. Jag kollade upp Ruby the Hatchet och blev inte besviken.
Ruby the Hatchet spelar den här sortens doom som varit så populär de senaste tio åren eller så - ett retrosound med tunga 70-talsvibbar (ofta hittar man dessa band på Rise Above Records). Bandet utmärker sig dock genom sångerskans Jillian Taylors särpräglade sångstil samt även genom att ha en orgel i sättningen.
"Vast Acid" har en musikvideo tydligt inspirerad av Sam Raimis legendariska skräckfilm "Evil Dead". Det är ett uppenbart lågbudgetprojekt gjort med glimten i ögat som både lyckas och misslyckas i försöken att imitera gammal film. Min favoritsekvens i videon är i början då bandet sitter på flaket till en pickup, och sjunger och spelar luftinstrument medan låten går på en bandare.
Acid Bath var ett amerikanskt metalband från Houma i Louisiana. De hade ett väldigt unikt sound med influenser från allt mellan sludge och death metal till goth och grunge. Som kronan på verket fanns sångaren Dax Riggs, som satte alltifrån growls och hardcore-skrik till själfull skönsång på bästa Alice in Chains-manér. Dagens video är hämtad från Acid Baths debutalbum, kultklassikern "When the Kite String Pops".
Folk slänger sig med ord som "mästerverk" alldeles för lättvindigt. Dock är "When the Kite Strings Pops" just det. Jag får väldigt sällan den här åtråvärda "blown away"-känslan av musik längre, men när jag hörde detta album för första gången var det så håren reste sig på armarna och jag glömde bort vad jag höll på med. Det var mörkt, hårt, unikt och hade en nästan hypnotisk effekt på mig. Det är ingen slump att Acid Bath tog fjärdeplatsen för artister på min Spotify wrapped för 2023.
För den som gillar lite softare grejer kan jag även rekommendera Dax Riggs solomaterial.
Little Big är ett ryskt raveband som sedan den ryska invasionen av Ukraina huserar i Los Angeles. De kännetecknas av en punkig attityd och vitt spridda musikaliska influenser, samt förstås av sina egenproducerade humoristiska musikvideos. Många har säkert redan sett virala fenomen som den "Gangnam Style"-aktiga "Skibidi" eller andra megahits som "Faradenza" och "Hypno Dancer".
Innan Little Big slog igenom riktigt brett hade de dock en råare framtoning, vilket framgår tydligt i dagens video, "Life in da trash", en dystopisk zombievideo som ärligt talat är äckligare än den mesta death metal.
Little Big är frontat av originalmedlemmen och grundaren Ilya "Ilich" Prusikin, samt Sonya Tayurskaya (som ej ingick i bandet då "Life in da trash" gjordes). Mer okänd är den andra grundaren, Alina Pasok, som har regisserat nästan samtliga av bandets videos. För ett band vars framgång beror så mycket på deras musikvideor kan man onekligen fråga sig vad Little Big hade varit utan Alina Pasok. Just "Life in da trash" är dock regisserad av Ilya Prusikin själv, vilket kanske kan förklara varför humorn ersatts av misär, äckel och zombier. Den är lika punk som låtskrivaren själv.
I år kör Fatality en julkalender där jag varje dag fram till och med julafton kommer att posta en musikvideo och skriva några rader. Musikvideos är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och jag kommer att bjuda på några av mina främsta favoriter. Först ut är "Zenith" med det amerikanska metalbandet Huntress.
Huntress bildades i Highland Park i Kalifornien 2009 när sångerskan Jill Janus mötte medlemmarna i undergroundbandet Professor. De spelade en lekfull, medryckande och ofta ganska hård heavy metal där den stora behållningen alltid var Janus själv. Jill Janus var en av metals absolut mest minnesvärda och färgstarka frontpersoner. 2018 valde hon emellertid att ta sitt eget liv och Huntress var därmed historia.
Zenith är en video som har allt - Janus som jättinna, sexiga dansande rymdnunnor, flygande tefat. Den är regisserad av Phil Mucci. Mucci har egentligen arbetat med betydligt större artister som exempelvis Metallica, men han sökte upp Huntress och bad att få arbeta med dem. Jag förstår varför.
När jag var runt 14-15 år lyssnade jag och många av mina vänner på Theatre of Tragedy. Det var ett norskt band som lirade goth metal, en musikstil som var oerhört populär under senare hälften av 90-talet. Konceptet var att man i grunden spelade doom, men förutom obligatoriska manliga growls adderade man vacker kvinnosång, smäktande keyboards och andra former av teatrala inslag som kanske högstämd talsång eller riktiga stråkar.
Som så mycket annat kan trenden spåras tillbaka till Celtic Frost, som redan på "To Mega Therion" valde att inkludera en kvinnlig sopran på tre av skivans tio låtar. Claudia-Maria Mokri fick nöja sig med att sjunga enstaka på stämmor på "The Usurper" och "Circle of the Tyrants", men i refrängen på "Necromantical Screams" gavs hon mer utrymme och ackompanjerade Tom G Warriors karaktäristiska barska leadsång som en klagande osalig ande.
Vidareutvecklingen av vad Celtic Frost sysslade med redan 1985 kom i början av 90-talet med de brittiska doom/death-banden - Paradise Lost, My Dying Bride och Anathema. Även om alla dessa tre säkerligen spelat en mycket stor roll skulle jag särskilt vilja lyfta fram Paradise Losts skiva "Gothic". Sättet kvinnosången är arrangerad på denna skiva skulle senare höras hos Theatre of Tragedy och en hel uppsjö andra band.
Runt 1993-94 började genren ta fart med just Theatre of Tragedy och band som The Gathering och The 3rd and the Mortal, men det var först några år senare som det fullkomligen exploderade. Nu började det dyka upp band som lät väldigt snarlika Theatre of Tragedy och hade likaledes pretentiösa bandnamn som Sins of Thy Beloved och Trail of Tears. För att sätta det hela i perspektiv kan jag nämna att vi till och med hade ett lokalt band av denna typ - Absentia, baserade i Färjestaden på Öland.
Men nog med musikhistoria. I somras fick jag besök av min vän M. Punschrullar och kaffe blev till folköl och YouTube och M visade mig tyska goth metal-bandet Crematorys musikvideo till låten "Tears of Time".
Jag lyssnade inte ens på Crematory när det begav sig och hade därför missat denna bortglömda 90-talspärla. Redan när M visade den för mig visste jag att detta skulle bli något jag plågar folk i min närhet med oräkneliga kvällar framöver. I kombinationen av höga ambitioner och låg budget uppstår helt enkelt något jag finner fantastiskt roligt.
Handlingen kretsar till synes kring en gammal man som blickar tillbaka på sitt liv och sörjer svunnen tid. Detta gestaltas av en ålderssminkad skådespelare som sitter i ett mörkt rum medan sångaren Felix står i bakgrunden med ett ytterst allvarsamt ansiktsuttryck och sjunger, samt med flashbacks av vad mannen upplevt tidigare i livet. Förbryllande nog har mannen vid någon tidpunkt i livet blivit attackerad av dansande hårdrockare.
Dansanta metalheads angriper pensionär.
Texten till "Tears of Time" tycks handla om att släppa taget om det förflutna och inte låta sig förgöras av onda minnen. Videon har hursomhelst ett övertydligt memento mori-tema som hamras in med flertalet närbilder på en farfarsklocka, och inte minst Felix som silar sand mellan fingrarna medan han sjunger "like the dust in your hands". Det sistnämnda är oerhört komiskt och behöver upplevas.
Kom nu ihåg att ni en vacker dag ska dö, alla barn..
Äh, ni vet att ni vill ha en till.
Memento mori, etc.
Själva låten då? Tja, gillar man gråtmild keyboarddriven goth metal från 90-talet så kan man säkerligen få sitt lystmäte här. Låten har en sådan där snygg Paradise Lost-hook spelad på piano och jag var föga förvånad när jag upptäckte att "Tears of Time" tycks vara en av bandets hits. Desto mer förvånande var att Crematory fortfarande är aktiva. Det hade jag fan inte väntat mig.
Jag ska tillägga att jag tycker att "To Mega Therion" är en av tidernas bästa metalskivor och Paradise Lost är ett favoritband sedan över 20 år tillbaka. Det händer även fortfarande att jag lyssnar på tidiga skivor med My Dying Bride och Anathema med behållning. Theatre of Tragedy och dess gelikar är dock något jag har svårt att försonas med idag, men när jag var 14-17 år älskade jag skiten. Doomiga kompgitarrer, en kille som säger "gruff-gruff" och en tjej som sjunger "kviddevitt" - det bästa i världen en gång i tiden.
