11: Avsmak - Jag är en konstnär

Jag hörde först talas om Avsmak 2004 via en vän som hade sett honom på Hultsfredsfestivalen. Hon snackade om en hip hop-artist klädd som August Strindberg som rappade på svenska och hade skräcktema. Jag var förstås tvungen att kolla upp det, och hennes beskrivning visade sig stämma väl. Någon vecka senare hade jag kommit över Avsmak & Sjukdomshärdens demo, "Ljud av förruttnelse".

Avsmak kom ifrån Uppsala och hade en säregen kreativ vision. Väldigt ytligt antar jag att man skulle kunna jämföra honom med vad som i USA brukar kallas horrorcore (dvs artister i stil med Twiztid, osv), men Avsmak var mer än så. För det första hade hans ålderdomligt poetiska och vridna texter mer att göra med Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft än hip hop. För det andra förstärkte kompbandet Sjukdomshärden det originella intrycket med instrument som kontrabas och fiol, vilket dessutom passade ovan nämnda Strindberg-image som hand i handske.

Videon till "Jag är en konstnär" lyckas överlag väl med att förmedla Avsmaks historiska skräcktema, särskilt med tanke på att den uppenbart är gjord med låg budget. Det jag eventuellt skulle kunna klaga på är alla piercingar som stör Jack the Ripper-illusionen en smula, men det är en petitess i sammanhanget. "Jag är en konstnär" fortsätter att hemsöka YouTube som Avsmaks gravsten, och jag är glad att den finns, Avsmak var underground även under sin mest aktiva period och är idag nästintill helt bortglömd. Via "Jag är en konstnär" lever hans minne kvar. Samt via demon i min skivsamling, förstås.

10: Cathedral - Hopkins (The Witchfinder General)

Cathedral var ett doom-band från Coventry i England. På första skivan, "Forest of Equilibrium", hade de ett mer ödesmättat sound som kan jämföras med exempelvis Candlemass eller Trouble. Från och med andra skivan, "The Ethereal Mirror", utvecklades soundet till något mer ösigt och svängigt, ungefär som Black Sabbath eller Pentagram när de är som allra mest grooviga. Detta sound brukar man idag kalla stoner doom, och Cathedral har fått många efterapare.

På Cathedrals tredje skiva, "The Carnival Bizarre", återfinns vad som i mitt tycke är deras allra bästa låt, "Hopkins (The Witchfinder General)". Låten är inspirerad av kultfilmen "Witchfinder General" från 1968, i vilken Vincent Price spelar den historiska personen Matthew Hopkins, en häxjägare som härjade under Engelska inbördeskriget. I filmen framställs han som en sadist som använder sin maktposition för att tvinga till sig sex från unga kvinnor, men som sedan torterar och mördar i vilket fall.

Cathedrals sångare Lee Dorrian (ex-Napalm Death) har fabulerat fritt utifrån filmen och skrivit en låttext om häxan Lucifera som rider till sabbaten i månskenet för att frammana demoner. Det är som Matthew Hopkins febrigaste drömmar efter att han rökt en feting. Precis denna vision har regissören Nigel Wingrove återskapat i musikvideon till "Hopkins..", och denna video, mina damer och herrar, är fantastisk.

Nigel Wingrove är en slags kontroversiell skuggfigur inom brittisk kultur. Han har bland annat regisserat c-filmsföljetongen "Satanic Sluts", men framför allt agerade han art director för Cradle of Filth under de första åren av deras karriär, och designade bland annat det ökända "Jesus is a cunt"-tröjmotivet. Han har skapat en helt oförglömlig video med b-filmsikonen Eileen Daly (känd från filmer som "Razorblade Smile") som Lucifera och tv-personligheten Kooki (känd från underhållningsprogrammet "The James Whale Show") som dansar med bandet. Allra mest minnesvärd är kanske dock Lee Dorrians egen dans i videon. Den behöver upplevas för att kunna förstås.

9: Kidneythieves - Taxicab Messiah

Kidneythieves är en industrirockduo från Los Angeles. Jag kom först i kontakt med dem via PC-spelet "Deus Ex: Invisible War" (2003) som innehåller flera låtar från debutalbumet "Trickster" (1998). I spelet är dessa låtar med popstjärnan NG Resonance, som Kidneythieves sångerska Free Dominguez dessutom gör rösten till. Dagens video är även den en låt från "Trickster".

På 90-talet var cyberpunkgenren en relativt stor grej med filmer som "Johnny Mnemonic". Kidneythieves låter precis sådär som man föreställde sig att cyberpunkmusik skulle låta för 25 år sen. Nu har genren fått ett rejält uppsving i och med CD Projekt Reds utmärkta "Cyberpunk 2077", och Kidneythieves hade verkligen inte skämts för sig på soundtracket till det spelet heller.

Videon då? Jo, vi som var med på den tiden kan dra lite på smilbanden över hur den har precis allt det där som var coolt på slutet av 90-talet. Flashiga datoranimerade effekter, ryckigt kameraarbete, coolt street fashion - check på alltihop.

Kidneythieves består förutom Free Dominguez även av gitarristen och ljudteknikern Bruce Somers. Duon förblir aktiv än idag, även om deras senaste skiva "The Mend" släpptes 2016. Om det albumet är en indikation håller de fortfarande stilen. Framför allt singeln "Fist Up" är en riktig höjdare.

8: King Diamond - Masquerade of Madness

Om jag säger "Kungen", vad tänker du på då? Kanske på gräddtårta eller en viss gammal hemsida? För mig betyder "Kungen" någonting helt annat.

Året var 1998. Min kompis kom hem från den lokala skivbutiken med en skiva som han hade köpt på impuls eftersom den hade ett tufft omslag. Vi satte i skivan och tryckte på play, och resten är historia. Vi kunde bara inte fatta att något var så hårt, dramatiskt och mörkt. Det var i den stunden jag började älska metal. Skivan var "Voodoo" med King Diamond.

Kim Bendix Petersen, mer känd under sitt artistnamn King Diamond, är en dansk heavy metal-sångare. Han är känd för sin extrema falsettsång och konceptalbum på skräcktema där varje låt blir som ett kapitel i berättelsen.

King Diamond fick sitt genombrott som sångare i det danska heavy metal-bandet Mercyful Fate, som under första hälften av 80-talet stack ut med ett sataniskt tema och Kungens ikoniska sångstil. När Mercyful Fate splittrades bildade King Diamond ett nytt band under sitt eget namn och med huvudsakligen svenska medlemmar. En av dessa, gitarristen Andy LaRocque (Anders Allhage), är vid Kungens sida än idag.

Det är nu 16 år sedan King Diamond släppte en fullängdare, även om bandet fortsatt turnera fram till nutid. Bland det senaste bandet släppte var singeln "Masquerade of Madness" från 2019. King Diamond har både gjort bättre låtar och videor än "Masquerade of Madness", men jag lovade er att bjuda på lite mer ovanliga saker i denna julkalender. Dessutom finns det fler orsaker till varför videon är ett omärkt val.

Senast jag såg King Diamond live var just 2019 då "Masquerade of Madness" var aktuell. Det var på Fryshuset i Stockholm med polska black metal-bandet Batushka som förband. Sättningen var densamma som i videon med Kungen själv på sång, Andy LaRocque och Mike Wead på gitarr, Pontus Egberg (komiskt nog tidigare i The Poodles) på bas, Matt Thompson på trummor, och King Diamonds fru, Livia Zita, på körsång. De hade dessutom samma Nightmare on Elmstreet-aktiga scenbygge som syns i videon. Spelningen var helt jävla fantastisk.

Kungens sångstil har alltid varit en vattendelare (folk antingen älskar eller hatar den), men en universell sanning är att King Diamond live är en oumbärlig livsupplevelse. Kim Bendix Pedersen är född 1956 och har sedan länge haft problem med hälsan. Får du chansen att se honom live så ta den. Du kommer inte att ångra dig.

7: L7 - Burn Baby

L7 är ett amerikanskt punkband från Los Angeles. Den klassiska sättningen utgörs av Donita Sparks (sång/gitarr), Suzi Gardner (sång/gitarr), Jennifer Finch (sång/bas) och Dee Plakas (trummor). Under början av 90-talet slog de igenom med album som "Smell the Magic" (1990) och "Bricks Are Heavy" (1992) och spelades bland annat flitigt på MTV.

L7 splittrades 2001, men den klassiska sättningen återbildades 2014 och förblir - till min stora glädje - aktiv än idag. Medlemmarna är nu i 60-årsåldern, men detta tycks inte påverka dem det minsta. De spelar fortfarande sin punkrock med samma övertygelse och rebelliska attityd som de gjorde i början av 90-talet.

L7 toppade min Spotify-statistik för 2022 och det finns en god anledning till det. Bandet har en gedigen låtskatt och har aldrig varit rädda för att experimentera med stilar och olika uttryck. Några personliga låtfavoriter inkluderar "Shove", "Fast and Frightening", "Everglade", "One More Thing", "Fuel My Fire" och "Talk Box". Samt dagens låt, förstås.

Videon till "Burn Baby" är regisserad av tvillingarna Courtney och Hillary Andujar. Duon har en gedigen resume inom indiefilm, och har bland annat arbetat mycket inom skräckfilm. De har skapat L7s bästa musikvideo hittills. Jag finner den punkiga estetiken mycket tilltalande, och gillar hur videon framhäver bandets lekfulla charm.

6: Master's Hammer - Cerna Svatozar

Master's Hammer var ett black metal-band från Tjeckien. Deras debutalbum "Ritual" från 1990 var rejält före sin tid, och skulle vara med att forma grunden för black metal så som vi känner genren idag. Fenriz från Darkthrone har kallat Master's Hammer det första norska black metal bandet. Det är ett utlåtande med glimten i ögat såklart, men faktum är att det stämmer bra. Master's Hammer hade redan 1990 en dramatisk image med corpse paint, mantlar, sataniska symboler och en ockult scenshow. En image som framgår tydligt i dagens video, "Cerna Svartozar".

Musiken då? Jo, som så mycket annat tar den ett tydligt avstamp i Celtic Frost. Master's Hammer utmärkte sig dock genom Frantisek "Franta" Storms ikoniska sångstil, samt genom att ha timpani (orkesterpuka) i sättningen. På andra albumet, "Jilemnicky Okultista", introducerade dem dessutom ett betydligt mer orkestrerat sound.

Det är svårt för mig att skriva sakligt om Master's Hammer. De råkar nämligen vara ett av mina absoluta favoritband sett över hela sin karriär. 1995 följde de upp "Jilemnicky Okultista" med "Slagry", en experimentell och allmänt bespottad skiva. De la ner bandet samma år, men återvände 2009 med de tre originalmedlemmarna Franta (sång/gitarr), Necrocock (gitarr) och Silenthell (timpani). Händelsevis samma tre herrar man kan se kräla omkring i fängelsehålorna i dagens video. Och de skulle släppa ytterligare fem fantastiska album, någonstans i gränslandet mellan black och industrial metal.

Jag har haft svårt att övertyga polare om storheten med musikvideon till "Cerna Svatozar". Fattar du inte grejen kan jag bara beklaga. Personligen tycker jag att den är fantastisk.

5: Jason Charles Miller - Uncountry

Jason Charles Miller var frontman i industrial metal-bandet Godhead, men tog 2009 på sig cowboyhatten och sadlade om till countryartist. 2011 släppte han sitt första soloalbum, "Uncountry", vilket var en crossover mellan country och sydstatsrock. Dagens låt är titelspåret från detta album.

"Uncountry" har en humoristisk video där det skojas friskt med de upplevda motsättningar som kan finnas mellan att vara alternativ och dessutom gilla country. Något jag själv lätt kan relatera till som en gammal punkare som blivit death metal-musiker, men som lyssnat flitigt på country de senaste åren.

I videon försöker Millers manager (spelad av Robert Picardo, bland annat känd från "Star Trek: Voyager") att countryfiera honom. Miller tvingas spöka ut sig som diverse country- och westernstereotyper, alltifrån Clintans karaktär i Sergio Leones gamla spaghettiwesternfilmer till Kenny Rogers från det ikoniska omslaget till "The Gambler".

Jag hörde talas om Jason Charles Miller via rollspelsshowen Critical Role, där han gästade ett avsnitt. Då det nämndes att han var musiker och hade gjort ledmotivet för showen bestämde jag mig för att kolla upp vad han gjort i övrigt. Det skulle visa sig att jag redan hade hört honom eftersom jag hade koll på ovan nämnda Godhead sen tidigare.

För fans av country eller sydstatsrock rekommenderar jag albumet "Uncountry" i sin helhet, i synnerhet låten "The River", som är en riktig höjdare.