Jag har alltid föredragit dödsmetall med en traditionell låtstruktur. Annars får det gärna vara hur extremt och elakt som helst, men låtstrukturen ska vara som Bon Jovi, med vers och refräng. Ett band som är bra på det här med raka låtar är Jungle Rot från Kenosha i Wisconsin, USA.
Jungle Rot har harvat på sedan 1992 med sångaren/gitarristen Dave Matrise i spetsen. Sedan dess har det blivit elva fullängdare, varav den senaste, "Call to Arms", kom i fjol. Det som kännetecknar bandet är tung dödsmetall med bra riff och välartikulerad, kraftfull sång.
"Paralyzed Prey" är en låt från albumet "Order Shall Prevail" från 2015. Den är representativ för Jungle Rots moderna sound. Videon är inget mästerverk på något sätt, men den har ett narrativ och passar dessutom in i jungeltemat. Bara där utmärker den sig gentemot andra death metal-videos, som brukar nöja sig med det gamla beprövade "spela låten med arga miner på tuff location"-konceptet.
Blood Ceremony är ett hårdrocksband från Toronto i Kanada. De har ett 70-talsinfluerat sound där den närmaste jämförelsen är Jethro Tull, då sångerskan Alia O'Brien även spelar tvärflöjt. Till skillnad från Ruby the Hatchet, som jag tidigare skrivit om i denna julkalender, har Blood Ceremony en tendens att influeras av de lite flummigare delarna av 70-talet. Man har också låtit sig inspireras av den typen av ockultism som var så inne då med vibbar av Church of Satan, wicca och hippiekultur.
Dagens video är "Goodbye Gemini" från "The Eldritch Dark" som släpptes 2013 och är skivan vilken via jag upptäckte Blood Ceremony.
"Goodbye Gemini" lyckas med någonting svårt, nämligen att ha en autentisk 70-talslook. Den är så pass övertygande att en vän som arbetar med film bedömde att den faktiskt skulle kunna vara inspelad på analog film med en tidstypisk kameramodell. Oavsett vilket påminner den mig om den spanska regissören Jesús "Jess" Franco, som under 70-talet gjorde mängder med exploitationfilm, inte sällan åt det mer erotiska hållet (för den som är intresserad rekommenderar jag "Vampyros Lesbos").
Roligare än så blev det inte idag, men ni fick Alia O'Brien som lucia, och det är fan inte illa.
Den svenska metallegenden Snowy Shaw har omnämnts flera gånger på denna blogg, men jag har aldrig berättat om hur jag först kom i kontakt med hans musik. Året var 1999 och på den här tiden hade Snowy ett band vid namn Notre Dame. Jag hittade deras debutalbum, "Vol 1: Le Theatre du Vampire" på Skivlagret i Sundsvall, och såg direkt på omslaget att det här var en skiva jag var tvungen att köpa. Det visade sig vara ett utmärkt val.
Notre Dame kan väl närmast beskrivas som någon slags skräckkabaret. De flesta låtar är metal, men stilarna skiftar hejvilt. Det kan gå från black metal till grooviga heavy metal-riff till barnkör ackompanjerad av piano. Den röda tråden är skräcktemat, humor, samt förstås Snowys sång. I Notre Dame använde han alltifrån sin karaktäristiska skönsång (som han senare blev känd för i band som inte intresserar mig särskilt mycket) till en kraxande black metal-röst.
Bandet hade även ett starkt visuellt koncept som närmast kan liknas vid Rob Zombies estetik, dvs något som för tankarna till gamla skräckserietidningar, stumfilm och dylikt. Detta hade dock Snowy blandat upp med influenser från den franska teatertraditionen Vaudeville, samt ett vampyrtema som hängde med åtminstone de första åren av Notre Dames existens. Dagens video är en låt från just "Le Theatre du Vampire", och den återspeglar såväl bandets koncept som visuella stil på ett föredömligt sätt.
Snowy som marionettdocka styrd av bandets sångerska Vampirella, i svartvitt och med stilgrepp från stumfilm - vad mer kan man begära?
Jag hörde först talas om Avsmak 2004 via en vän som hade sett honom på Hultsfredsfestivalen. Hon snackade om en hip hop-artist klädd som August Strindberg som rappade på svenska och hade skräcktema. Jag var förstås tvungen att kolla upp det, och hennes beskrivning visade sig stämma väl. Någon vecka senare hade jag kommit över Avsmak & Sjukdomshärdens demo, "Ljud av förruttnelse".
Avsmak kom ifrån Uppsala och hade en säregen kreativ vision. Väldigt ytligt antar jag att man skulle kunna jämföra honom med vad som i USA brukar kallas horrorcore (dvs artister i stil med Twiztid, osv), men Avsmak var mer än så. För det första hade hans ålderdomligt poetiska och vridna texter mer att göra med Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft än hip hop. För det andra förstärkte kompbandet Sjukdomshärden det originella intrycket med instrument som kontrabas och fiol, vilket dessutom passade ovan nämnda Strindberg-image som hand i handske.
Videon till "Jag är en konstnär" lyckas överlag väl med att förmedla Avsmaks historiska skräcktema, särskilt med tanke på att den uppenbart är gjord med låg budget. Det jag eventuellt skulle kunna klaga på är alla piercingar som stör Jack the Ripper-illusionen en smula, men det är en petitess i sammanhanget. "Jag är en konstnär" fortsätter att hemsöka YouTube som Avsmaks gravsten, och jag är glad att den finns, Avsmak var underground även under sin mest aktiva period och är idag nästintill helt bortglömd. Via "Jag är en konstnär" lever hans minne kvar. Samt via demon i min skivsamling, förstås.
Cathedral var ett doom-band från Coventry i England. På första skivan, "Forest of Equilibrium", hade de ett mer ödesmättat sound som kan jämföras med exempelvis Candlemass eller Trouble. Från och med andra skivan, "The Ethereal Mirror", utvecklades soundet till något mer ösigt och svängigt, ungefär som Black Sabbath eller Pentagram när de är som allra mest grooviga. Detta sound brukar man idag kalla stoner doom, och Cathedral har fått många efterapare.
På Cathedrals tredje skiva, "The Carnival Bizarre", återfinns vad som i mitt tycke är deras allra bästa låt, "Hopkins (The Witchfinder General)". Låten är inspirerad av kultfilmen "Witchfinder General" från 1968, i vilken Vincent Price spelar den historiska personen Matthew Hopkins, en häxjägare som härjade under Engelska inbördeskriget. I filmen framställs han som en sadist som använder sin maktposition för att tvinga till sig sex från unga kvinnor, men som sedan torterar och mördar i vilket fall.
Cathedrals sångare Lee Dorrian (ex-Napalm Death) har fabulerat fritt utifrån filmen och skrivit en låttext om häxan Lucifera som rider till sabbaten i månskenet för att frammana demoner. Det är som Matthew Hopkins febrigaste drömmar efter att han rökt en feting. Precis denna vision har regissören Nigel Wingrove återskapat i musikvideon till "Hopkins..", och denna video, mina damer och herrar, är fantastisk.
Nigel Wingrove är en slags kontroversiell skuggfigur inom brittisk kultur. Han har bland annat regisserat c-filmsföljetongen "Satanic Sluts", men framför allt agerade han art director för Cradle of Filth under de första åren av deras karriär, och designade bland annat det ökända "Jesus is a cunt"-tröjmotivet. Han har skapat en helt oförglömlig video med b-filmsikonen Eileen Daly (känd från filmer som "Razorblade Smile") som Lucifera och tv-personligheten Kooki (känd från underhållningsprogrammet "The James Whale Show") som dansar med bandet. Allra mest minnesvärd är kanske dock Lee Dorrians egen dans i videon. Den behöver upplevas för att kunna förstås.
Kidneythieves är en industrirockduo från Los Angeles. Jag kom först i kontakt med dem via PC-spelet "Deus Ex: Invisible War" (2003) som innehåller flera låtar från debutalbumet "Trickster" (1998). I spelet är dessa låtar med popstjärnan NG Resonance, som Kidneythieves sångerska Free Dominguez dessutom gör rösten till. Dagens video är även den en låt från "Trickster".
På 90-talet var cyberpunkgenren en relativt stor grej med filmer som "Johnny Mnemonic". Kidneythieves låter precis sådär som man föreställde sig att cyberpunkmusik skulle låta för 25 år sen. Nu har genren fått ett rejält uppsving i och med CD Projekt Reds utmärkta "Cyberpunk 2077", och Kidneythieves hade verkligen inte skämts för sig på soundtracket till det spelet heller.
Videon då? Jo, vi som var med på den tiden kan dra lite på smilbanden över hur den har precis allt det där som var coolt på slutet av 90-talet. Flashiga datoranimerade effekter, ryckigt kameraarbete, coolt street fashion - check på alltihop.
Kidneythieves består förutom Free Dominguez även av gitarristen och ljudteknikern Bruce Somers. Duon förblir aktiv än idag, även om deras senaste skiva "The Mend" släpptes 2016. Om det albumet är en indikation håller de fortfarande stilen. Framför allt singeln "Fist Up" är en riktig höjdare.
Om jag säger "Kungen", vad tänker du på då? Kanske på gräddtårta eller en viss gammal hemsida? För mig betyder "Kungen" någonting helt annat.
Året var 1998. Min kompis kom hem från den lokala skivbutiken med en skiva som han hade köpt på impuls eftersom den hade ett tufft omslag. Vi satte i skivan och tryckte på play, och resten är historia. Vi kunde bara inte fatta att något var så hårt, dramatiskt och mörkt. Det var i den stunden jag började älska metal. Skivan var "Voodoo" med King Diamond.
Kim Bendix Petersen, mer känd under sitt artistnamn King Diamond, är en dansk heavy metal-sångare. Han är känd för sin extrema falsettsång och konceptalbum på skräcktema där varje låt blir som ett kapitel i berättelsen.
King Diamond fick sitt genombrott som sångare i det danska heavy metal-bandet Mercyful Fate, som under första hälften av 80-talet stack ut med ett sataniskt tema och Kungens ikoniska sångstil. När Mercyful Fate splittrades bildade King Diamond ett nytt band under sitt eget namn och med huvudsakligen svenska medlemmar. En av dessa, gitarristen Andy LaRocque (Anders Allhage), är vid Kungens sida än idag.
Det är nu 16 år sedan King Diamond släppte en fullängdare, även om bandet fortsatt turnera fram till nutid. Bland det senaste bandet släppte var singeln "Masquerade of Madness" från 2019. King Diamond har både gjort bättre låtar och videor än "Masquerade of Madness", men jag lovade er att bjuda på lite mer ovanliga saker i denna julkalender. Dessutom finns det fler orsaker till varför videon är ett omärkt val.
Senast jag såg King Diamond live var just 2019 då "Masquerade of Madness" var aktuell. Det var på Fryshuset i Stockholm med polska black metal-bandet Batushka som förband. Sättningen var densamma som i videon med Kungen själv på sång, Andy LaRocque och Mike Wead på gitarr, Pontus Egberg (komiskt nog tidigare i The Poodles) på bas, Matt Thompson på trummor, och King Diamonds fru, Livia Zita, på körsång. De hade dessutom samma Nightmare on Elmstreet-aktiga scenbygge som syns i videon. Spelningen var helt jävla fantastisk.
Kungens sångstil har alltid varit en vattendelare (folk antingen älskar eller hatar den), men en universell sanning är att King Diamond live är en oumbärlig livsupplevelse. Kim Bendix Pedersen är född 1956 och har sedan länge haft problem med hälsan. Får du chansen att se honom live så ta den. Du kommer inte att ångra dig.
