Death Comes Ripping

Jag har alltid älskat listor, och här kommer den: den första i Fatalitys kommande topp 10-serie. I just detta inlägg tar jag mig an världens bästa musikgenre. Jag talar givetvis om death metal.

10. Behemoth - Demigod (2004)
Jag avskyr egentligen modern death metal, men det vore nästintill hädelse att inte inkludera den här skivan. Med fulländad produktion och musikalisk överlägsenhet tar Behemoth med oss på en resa till dödsriket. Från inledande "Sculpting the Throne ov Seth" till avslutande "The Reign ov Shemsu-Hor" är det mäktigt, brutalt och fullkomligt bländande.
Efter "Demigod" har polackerna fortsatt på samma spår, men till dessa dimensioner kommer de nog aldrig att nå igen.

9. Deicide - Deicide (1990)
Dagens Deicide saknar bröderna Hoffman och känns som något av ett skämt. Många skulle nog hålla "Legion" eller "Once upon the Cross" som bandets bästa skiva, men det är Fatalitys åsikt att den självbetitlade debutskivan smäller högst.
Formeln är genial i all sin enkelhet. Allt som behövdes var vers och refräng, bröderna Hoffmans karaktäristiska gitarrsolon och Glen Bentons legendariska strupmisshandel. Det behövdes inte mer.
Det är svårt att förklara skivans charm för den som aldrig hört Deicide. Fatality rekommenderar att du skaffar skivan, slår på klassiska gudamordet "Oblivious to Evil" och kapitulerar omgående.

8. Necrophagia - The Divine Art of Torture (2003)
Necrophagia bildades redan 1985, men det skulle dröja 18 år innan bandet nådde sin absoluta topp. Med vokalisten Killjoy som enda kvarvarande orginalmedlem, och med såväl en japan som en fd Immortal-medlem (vad i helvete?!) i laguppställningen öppnar jänkarna dörren till slakthuset.
"The Divine Art of Torture" är en väldigt ovanlig dödsmetallplatta. Samtidigt som den känns extremt old school, har den knappt några gitarrsolon och innehåller dessutom keyboards. Detta är inte ett lika stort helgerån som man skulle kunna tro, då Mirai Kawashima (från japanska Sigh), mest ligger i bakgrunden och skapar sjuka ljud. Skivan har ett otroligt köttigt ljud, är späckad med feta riff och fullkomligen dryper av skräckfilmsstämning. En modern klassiker.

7. Entombed - Left Hand Path (1990)
När jag räckte över mitt exemplar av "Left Hand Path" till L-G Petrov för att få den signerad, utbrast han glatt "Åh, den tuffa skivan!". Detta uttrycker faktiskt det mesta jag vill säga. Ni förstår, även om jag gillar samtliga av bandets skivor är det inget snack om saken: "Left Hand Path" är Entombeds tuffa skiva. Låten med samma namn är dessutom fortfarande den bästa svenskarna någonsin skrivit.
Innan en konsert frågade Alex Hellid mig vilken skiva jag gillade bäst. När jag svarade "Left Hand Path" log Alex brett och sa "Du lär bli nöjd ikväll.". Det blev jag.

6. Dissection - Reinkaos (2006)
Det här lär säkert få en och annan fjortis med true-komplex att posta mordiska kommentarer, men det får vara värt det. Ledsen, pojkar, "Reinkaos" ÄR Dissections bästa skiva. Inte för att jag inte älskar "Somberlain" och "Storm of the Light's Bane" (vem gör inte det?), men "Reinkaos" är inte bara en av de bästa death metal-skivorna någonsin, utan även en av de bästa skivorna någonsin. Jag ska göra mitt bästa för att förklara varför.
Dissection är ett väldigt ovanligt band i bemärkelsen att de bara gett ut perfekta skivor. Du kan ta skalpellen och dissekera (dakka-dum-dish) skivorna ner till minsta beståndsdel, men du kommer inte att hitta ett enda fel. Vi talar sann perfektion här.
"Reinkaos" höjer sig dock en nivå över sina föregångare. Om de störtsköna heavy metal-vibbarna inte övertygar dig, så begrunda det faktum att varenda låt på skivan redan är en odödlig metal-klassiker. Förstår du inte det gillar du inte musik.

5. Exhumed - Anatomy is Destiny (2003)
Listans stora överraskning? Kanske det, men vi talar trots allt om en digiutvecklad version av Carcass, komplett med influenser från klassisk thrash och dräpande bra riff. Föreställ dig en pansarbataljon av berusade zombier som medelst tanks desginade av Leatherface leker blitzkrieg i Kalifornien. Så låter den här skivan. Ren och skär briljans.

4. Repulsion - Horrified (1986/1989)
Innan Morbid Angel, innan det ens fanns något som kallades death metal så föddes ett monster i Flint, Michigan. Repulsion var inspirerade av bland annat Discharge och Celtic Frost, och deras målsättning var att spela jävligt rått och jävligt snabbt. 2010 är Repulsion definitivt inte snabbast, men de är fortfarande råast.
Att lyssna på låtar som "Slaughter of the Innocent" och "Black Breath" är ungefär som att få tänderna utsparkade och gilla det. Musik som får dig att vilja dricka bourbon, rulla dig i radoaktivt avfall och mosha med Frankensteins monster.

3. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Även om skivan egenhändigt gett upphov till en av metallens mest bedrövliga subgenrer går det inte att förneka att den är ett mästerverk. Redan när "Blinded by Fear" drar igång efter det klassiska sprakande introt så reser sig håren på armarna. Det är intensivt, innerligt och mördande bra.
Kanske den bästa svenska skivan någonsin.

2. Morbid Angel - Altars of Madness (1989)
Jag vet knappt var jag ska börja. Vad sägs om att "Altars of Madness" är den enskilt mest betydelsefulla skivan för den underbara musikgenre som kallas death metal?
Gör dig själv en tjänst och glöm resten av bandets skivor, "Altars of Madness" har allt du behöver. Detta är innan Trey Azagthoth gick vilse i de ekvilibristiska gitarrsolonas labyrint, innan tönten Steve Tucker tog över på sång. Morbid Angel var unga, hungriga och kan knappast ha anat att de skulle skriva musikhistoria. Varenda låt på den här skivan besvarar frågan "vad är death metal?". Säger "Chapel of Ghouls", "Maze of Torment" och "Evil Spells" dig något? Om inte vill jag att du omedelbart slutar läsa och går och köper dig ett exemplar. Annars gillar du inte dödsmetall.
Varför är då inte "Altars of Madness" på första plats, undrar du?

1. Autopsy - Severed Survival (1989)
"Den fulaste musikaliska visionen som någonsin förevigats på skiva" skrev en användare på sidan www.metal-archives.com, och han har rätt. "Severed Survival" är rutten, ful och alldeles underbar. "Dödsmetallens ruttnande vilddjur" kallar sig bandet själva, och det är en träffande beskrivning. Kan du tänka dig en varelse som lever i kloakerna under en gammal kyrkogård, och lever på likdelar och exkrementer? Autopsy är det monstret.
I skrivande stund lyssnar jag på öppningsspåret "Charred Remains" och jag känner mig ungefär som Frank i Hellraiser måste ha gjort ögonblicket innan hans kropp slits sönder av kedjor. "Severed Survival" är den skivan som varit absolut mest betydelsefull för mig som musiker. Den är fulheten i ljudform och jag älskar den.

Fatality går på bio: Harry Potter and the Deathly Hallows part 1

Fatality har under helgen beskådat den sjunde och näst sista delen i Harry Potter-serien. Filmen är förstås en stor kassako för Warner Brothers och kommer att ses av alltifrån inbitna fans till fnittrande tonårsflickor. Fatality väljer därför att fokusera på det viktigaste: nörderiet.

Slutstriden nalkas. Dumbledore är död, ministeriet är svagt och Mörkrets Herre är starkare än någonsin förr.
Filmen börjar starkt. Harry tar farväl av skrubben under trappan, Hermione raderar sig själv från sina föräldrars minnen och Snape gör storstilad entré på Malfoy Manor, där Voldemort har samlat sina dödsätare för en trevlig liten pratstund. Inledningen för nästan tankarna till den storstilade öppningen i första X-men-filmen.
Därefter ökar tempot. Vi bjuds på en intensiv jaktscen, förräderi och ett plötsligt dödsfall. Första timmen av filmen har egentligen allt. Hisnande action, spänning, makalösa specialeffekter, gåtor och mysterier, samt förstås en och annan oneliner från en viss rödhårig tonårskille med talfel.
Sedan begår filmen dramaturgiskt självmord. Tempot saktas ned till den milda grad att filmen tycks vada fram i havregrynsgröt, och under en längre tid händer det praktiskt taget ingenting. Filmskaparna har här tyckts glömma att det är storfilm det handlar om, och försöker istället göra en naturfilm. Lagom till den elfte episka landskapvyn börjar jag fundera över huruvida jag tittar på Discovery.
Fram mot slutet räddar man det hela med horrorkrux-spökerier från helvetet, mer action och en animerad sekvens som är en klockren blandning av Tim Burtom och Guillermo del Toro.

Bristerna till trots ska det dock sägas att filmen har sina styrkor. Snatchers, dödsätarnas egna Gestapo, var i boken ganska intetsägande, men har här utformats som något slags postapokalypsgäng (se bilden). Deras karismatiske ledare Scabior spelas av ingen mindre än Nick Moran, bättre känd som Eddy i Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Utspökad till oigenkännlighet hade han lätt passat in som skurk i klassiska The Crow.
Specialeffekterna är makalösa. Husalfen Kreacher är så levande att man baxnar och tidgare nämnda horrorkrux-effekt är bland det coolaste på länge.
På skådespelarsidan ska det också nämnas att Bill Nighy dyker upp som Rufus Scrimgeour, vilket förstås är otroligt coolt.

Allt som allt är det långtifrån den bästa, men absolut inte heller den sämsta av filmerna. Man håller sig borta från magplask i stil med balscenen i Goblet of Fire, och det finns trots allt en hel del att hämta här.

7/10.

Välkommen till Rymdimperiet

Så har det blivit ett längre uppehåll igen. Den här gången har jag dock en bättre ursäkt än senast. Jag har nämligen börjat arbeta för Rymdimperiet.
Alla ni aspirerande skurkar som just kissade på er av upphetsning kan dock vara lugna. Det är inte alls lika glamoröst som man skulle kunna tro.

Välkommen till Rymdimperiet. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jo, jag skulle vilja säga upp min blaster.
Jaha, det var tråkigt att höra. Varför är du missnöjd?
- Man träffar aldrig det man skjuter på, bedövningsfunktionen kan inte ens knocka en jawa och jag har 77:ans modell, så den låter fjantigt också.
Mmm, jag förstår. Tyvärr kan jag se här att du har fem månaders bindningstid kvar på ditt abonnemang. Däremot kan du uppgradera till ett blaster rifle. Om du binder dig på 24 månader slipper du startavgiften och avgiften per skott blir endast 0,39 krediter.

Inte för att jag klagar. Vi har trevliga lokaler på Dödstjärnan, det är bra provision och rekryterar vi tillräckligt många nya lojala anhängare så bjuder Lord Vader på fika. Livet kunde varit sämre.

Gravskändning på Öland

Mitt band, Grave Defiler, uppträder live på Öland Death Crust Doom i Färjestaden den 11:e september. Vi utlovar en rejäl dos rutten death metal med tillhörande makaber scenshow. Den som vågar kan provlyssna en låt här.

Information om Öland Death Crust Doom finns att läsa här.

Vi ses!

Konsolmagi

En generös vän förbarmade sig över mig och min hustru, och vi har blivit med xbox.
Jag har nu tillbringat ett par veckor med denna fantastiska maskin, och det känns ungefär som när man var tolv år och ens Drakar & Demoner-karaktär hittade det där magiska svärdet.

De medföljande spelen lämnade en del att önska. Att spela Trivial Pursuit på xbox 360 kan väl liknas vid att spela Lilla Snigel på en Steinway-flygel. Följaktligen laddade jag hem ett antal demos via xbox live.
Batman: Arkham Asylum utsågs till vinnare och jag begav mig till Game. Arkham Asylum visade sig dock vara slut, och valet föll istället på The Darkness.
The Darkness baseras på hyfsade serietidningen från Top Cow, men i svenska Starbreezes regi förvandlas konceptet till någonting helt fantastiskt.
Efter att ha skjutit stora hål i New Yorks undre värld, ätit hundratals mänskliga hjärtan och blivit skrämda från vettet av Mike Patton, blev jag och antihjälten Jackie slutligen belönade med en rejäl pyrrhusseger. Ouch.

Nu har jag spelat igenom drygt 40 procent av Arkham Asylum och det finns egentligen bara en sak att säga: I'm Batman!

13

Målet att skriva minst ett inlägg i månaden gick åt skogen. Precis som Batman och Mumien är jag nu dock tillbaka.

Listor är roligt. Jag hade tänkt skriva en lista med universalsanningar, men eftersom det enligt min blivande hustru inte finns någonting sådant kommer nu istället tretton påståenden med extremt hög sanningshalt.

1. Döden går inte i dur.
2. Katten är människans bästa fiende.
3. Någon borde ha gett Håkan Hellström arsenik när han bad om det.
4. Skräckens mästare heter Joe Hill.
5. Meningen med livet är varken 42 eller en låt med Disturbed. Det är ostmackor. 42 är dock numret på Agent Mulders lägenhet. Alltid något.
6. Seasons in the Abyss framför Reign in Blood.
7. Det finns inga jordugglor.
8. "Hadouken!" är hårt, "Get over here!" är hårdare, "Aboltarej!" är hårdast utav allt.
9. Ett band vars namn utläses His Infernal Majesty borde handla om Hin Håle, inte vara föremål för Bam Margeras homoerotiska fantasier.
10. Drakarna dog när Trudvang flyttade till internet.
11. Det är alltid soligt i Philadelphia.
12. Gravskändare gör sig bra i din stereo.
13. Mortal Kombat-tårta på bemärkelsedagen is the shit!

Minst tre plattor

Igår fick jag tillbaka en gammal Månadens Marvelhjälte-affisch som suttit på Mindless Gaming-kontoret. Den föreställer en glatt leende She-Hulk i aerobicskläder. Hon joggar fram längs med gatan och bär samtidigt på en liten scen med ett band som spelar. Det hela för tankarna till Kylie Minogues Locomotion-video och Göran Rydhs bedrövliga hitlåt Keep On Jogging.

På vägen hem från Konsum diskuterade jag och några vänner hur mycket som krävs för att få She-Hulk packad. Någon trodde att alkohol kanske är hennes akilleshäl, medan jag själv mer var inne på spåret att hon skulle kunnat supa hela Augustibullerfestivalen under bordet. Vi gjorde det enda rätta och bestämde oss för att konsultera 118100.

Fråga:
Hur många starköl krävs det för att supa She-Hulk under bordet?

Svar:
118100 tror att She-Hulk klarar av en hel del. Troligtvis kan hon supa de flesta under bordet. Vi tror att hon pallar minst 3 plattor starköl innan hon segnar ihop.

118100, med detta svar är allting är förlåtet. Trots att ni tycker att Sub Zero är grymmast i Mortal Kombat är det bara att medge; det finns få bättre sätt att spendera 18 kr.