Retromani

Även om den eviga jakten på achievements i bland annat Resident Evil och Batman: Arkham Asylum har fortgått, har det blivit en hel del gamla spel på sistone. Jag har spenderat åtskilliga timmar med Castlevania: Symphony of the Night, svurit över svårighetsgraden i Sonic & Knuckles, och blivit dödad oräkneliga gånger av slutbossen i ett visst Mega Drive-spel.

Symphony of the Night är på många sätt det ultimata Castlevania-spelet. Hjälten Alucard må vara en patetisk mangafjant, men annars talar faktiskt det mesta till spelets fördel. Spelet har en fri struktur, vilket låter dig springa omkring i slottet på ett sätt som hade gjort Simon Belmont åksjuk. Rpg-inslag som låter Alucard levla och använda olika föremål tillför inte bara variation, utan även ett taktiskt element.
Jag är nu framme vid slutet av spelets andra del, The Inverted Castle, och om det inte hade varit för att jag slutligen upptäckt Mass Effect hade jag återigen tagit mig an den förhatliga (och löjligt stryktåliga) schakaljätten Galamoth.

Att spela Sonic & Knuckles är mer än bara nostalgiskt, det är som att vara elva år igen. Nu spelade jag visserligen aldrig just Sonic & Knuckles, men Sonic 2 spelade jag däremot så mycket att det praktiskt taget var en del av min dagsrutin.
Jag undrar om jag var mer hardcore som elvaåring eller om Sonic & Knuckles helt enkelt är svårare än Sonic 2. Jag har nämligen inte lyckats ta mig längre än Sandopolis Zone, och det är bara trejde världen.
Det mest förbryllande med Sonic & Knuckles är dock inte svårighetsgraden, utan det faktum att jag fortfarande inte hört Dr Robotniks tema. Även om jag inte mött det mustaschprydda fettot mer än två gånger måste jag säga att detta är en stor besvikelse.

Tidigare nämnda Mega Drive-spel är givetvis Golden Axe (om du inte tog det på bilden bör det överväga det faktum att du är en dålig människa) och tidigare nämnda slutboss är följaktligen Death=Adder.
Som barbarerna Ax Battler och Tyris Flare har jag och en vän återupptäckt detta gamla åbäke till spel, och vet ni vad? Det är fortfarande vansinnigt roligt.
Faktum är att det är så pass roligt att häromkvällen, när den ena handkontrollen gick sönder, bytte vi till en Master System-kontroll. Denna kontroll har bara två knappar, och tillåter dig bara att attackera och hoppa - inte använda magi. När det dessutom visade sig att det inte gick att använda continues gav vi upp, men bara för att spela re-maken för PS2. Denna ohyggliga nyversion gavs ut tillsammans med ett antal andra förstörda klassiker på den fasansfulla Sega Classics Collection.
Även om min vapendragare har en oroväckande tendens att hoppa nedför stup, hoppsparka den stackars Ax Battler i huvudet och överlag använda minst dubbelt så många continues som jag, kan jag knappt vänta. Kan han inte laga den där kontrollen snart så vi kan fortsätta att spela det riktiga Golden Axe?

Ett antagonistiskt skitspel

Låt mig börja med att säga att jag har spelat en hel del Call of Cthulhu och många andra spel som är kända för att vara oförlåtande och dödliga. Min grupp har dock aldrig dött så snabbt och så ynkligt som vi gjorde ikväll.

Av någon anledning hade vi bestämt oss för att spela 1983 års utgåva av Dungeons & Dragons. Vår käre dungeon master föreslog att vi skulle spela ett introduktionsäventyr som följde med i boxen, och försäkrade att vi åtminstone skulle ha en sportslig chans.
Innan vi ens tagit oss in i äventyrets dungeon var vår cleric redan död. Min fighter hade 3 HP kvar medan gruppens andra fighter hade 1 HP. Föga fårvånande bestämde vi oss för att göra som Arthur och hans riddare, ropa "run away!" och springa hem med svansen mellan benen.
Nu kanske du tror att vi hade råkat på något mäktigt, kanske en drake eller åtminstone en demon eller något annat styggt. Du tror fel. Våra rollpersoners patetiska tillstånd hade orsakats av tre kobolder och en daggmask.

Dungeons & Dragons är ett antagonistiskt skitspel.

Geten med tusen ungar

Arkham Horror del 2

Den reinkarnerade häxan Agnes Baker tog sin an Shub-Niggurath, och hon klarade det nästan. Hennes vänner blev snöpligt dödade av dark youngs, men Agnes kämpade tappert vidare i fem rundor. Till slut dök det sadistiska "you lose the game"-kortet upp, och Agnes blev slukad. I detta läge hade Shub-Niggurath tre doom tokens (liv) kvar. Bittert.

I Quake var det minsann inte så svårt att döda den gamla geten...

Zombie vs Freddy

Bland filmnördar är det vida känt - återinspelningar suger. Alltsomoftast saknar de ens grundläggande existensberättigande och lämnar en bitter eftersmak.
Visst finns det undantag. Filmer som exempelvis The Thing eller Inglorious Basterds bevarar orginalets koncept, men sätter sin egen personliga twist på det hela. Dock är dessa nyversioner tyvärr bara undantag som bekräftar regeln.

Varför är det så att återinspelningar så gott som alltid suger? I ett försök att förstå detta tar sig Fatality an två färska amerikanska helgerån. Jag har sett Rob Zombie's Halloween (2007) och A Nightmare on Elm Street (2010).

För den som inte vet är Rob Zombie en amerikansk musiker vars storhetstid sedan länge är över. Under 90-talet släppte han två fantastiska skivor med bandet White Zombie och en riktigt bra soloskiva under eget namn. Någonstans därefter slog det slint. Musikkarriären stagnerade och Rob Zombie bestämde sig för att sadla om till filmregissör.
Han inledde sin filmkarriär ganska mediokert med House of 1000 Corpses och Devil's Rejects, två riktiga kalkoner späckade med splatter, skräpkultur och white trash-skildringar. Sen gav han sig alltså på Halloween, John Carpenters monumentala teen slasher.
Om han lyckades? Nja...

Vi tar en liten paus här och tittar närmare på det här med återinspelningar. Varför gör man dem egentligen?
Normalt sett finns det två olika orsaker. Antingen vill man förmedla sin egen vision av historien eller (vilket tyvärr är betydligt mer vanligt) vill man försöka tjäna pengar på någon annans framgång. Den senare anledningen är också orsaken till alla dessa oändliga uppföljare. Det är därför Jason Vorhees har dött femtioelva gånger och det finns sju Saw-filmer istället för en.

Vilken kategori tillhör då Rob Zombie's Halloween? Jag önskar att jag visste, för hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på varför den här filmen gjordes.
Rob Zombie inleder sin film med något slags försök att fördjupa karaktären Michael Myers. Hans mamma strippar för att ha råd att sätta mat på bordet, han är mobbad i skolan, och dessutom har han ett fyllo till styvfar som misshandlar honom såväl psykiskt som fysiskt.
Som jag upplever det vill Rob Zombie beskriva omständigheterna som drev Michael till att mörda för första gången, det vill säga det som på sikt gjorde honom till den maskerade mördare vi alla så väl känner igen.
Detta är kanske en intressant idé i teorin, men vad som tog John Carpenter ett par minuter att berätta i orginalet, tar här upp tre kvart av filmen. Detta är alltså mer än en tredjedel av den totala speltiden på 109 minuter.
När vi äntligen får stifta bekantskap med huvudpersonen Laurie och hennes vänner (ja, du läste rätt: huvudpersonen introduceras inte förrän efter 45 minuter) ändrar filmen tvärt riktning. Det är inte bara det att fokus förflyttas från Michael till Laurie, utan filmen byter även genré och stämning. Efter inledningens råa och faktiskt ganska obehagliga våldsskildringar, serveras vi nu teen slasher enligt standardformulär 1A. Inte den bra sortens teen slasher heller, utan snarare den sortens dynga som spottades ut i svallvågorna efter Scream.
Kvalitetsskillnaden gentemot orginalet är enorm, men innehållet är i stort sett detsamma. De främsta skillnaderna är längre fast mindre spännande jaktscener, och givetvis - mer naket. Ingen större överraskning.

Jag kan egentligen inte komma på något positivt att säga om filmen. Rob Zombie's Halloween är en av de sämsta skräckfilmer jag sett på mycket länge (och det vill inte säga lite). Malcolm McDowell är med, det är kanske coolt?

***

Nyversionen av A Nightmare on Elm Street ser på pappret ut som ännu ett taffligt försök att tjäna pengar på en trött gammal filmserie. Detta är dock inte helt sant, för även om denna remake är ganska medioker så har den också sina meriter.

Låt oss börja med att få det sagt: att se någon annan än Robert Englund som Freddy Kruger känns konstigt. Jackie Earl Haley överraskar dock i rollen som den sadistiske, hattbeprydde gamle fulingen. Det är absolut inte dåligt, bara annorlunda.

De flesta gamla ingredienserna är där. Vettskrämda ungdomar kämpar mot John Blund medan Freddy dödar dem en efter en i otäcka drömsekvenser. Klassiskt.

Filmen har dock sina problem. Av någon outgrundlig anledning har manusförfattarna bestämt sig för att göra om Freddy till pedofil. Denna lilla modifikation är så dum att den inte förtjänar någon vidare kommentar. Dessutom bleknar denna lilla lustighet jämte det faktum att filmen inte etablerar en huvudperson förrän efter över en tredjedel av speltiden har passerat (anar jag ett mönster här?). När filmen för tredje gången har tagit livet av den förmodade huvudpersonen börjar man liksom tappa intresset.

Avslutningsvis måste jag påpeka det roliga i att hjältinnan spelas av Rooney Mara som kommer att spela Lisbeth Salander The Girl With the Dragon Tattoo, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor.
Återinspelningar som nisch - där kan vi snacka b-skådis...

Jericho förtjänar upprättelse

Clive Barker's Jericho är ett spel som fått en hel del skit sedan det släpptes hösten 2007. Jag testade spelet när det var nytt, men hann egentligen aldrig bilda mig en uppfattning. Nu har jag avslutat en första genomspelning och känner ett starkt behov av att uttala mig i frågan. Det är nämligen så att Jericho förtjänar upprättelse.

Spelet är ett ganska traditionellt fps kryddat med några innovativa idéer. Vi följer specialförbandet Jericho, soldater med övernaturliga förmågor. Vi har "blodshäxan" Church, telekinetikern (tillika baben, se bilden) Black, shamanen Delegado, mfl.
Storyn är både välskriven och kryptisk på klassiskt Barker-manér. Jericho-styrkans uppgift är att bekämpa en varelse som kallas den förstfödde. Den förstödde var Guds första skapelse, men den var ondskefull och fängslades på en plats bortom tid och rum. Gud skapade sedan människan med egenskaper som känslor och samvete, egenskaper som den förstfödde saknar.
Flera gånger under historien har den förstfödde försökt bryta sig ut från sitt fängelse, och den slogs med Jericho-styrkans anfäder redan i antikens Sumer.
Låter det förvirrande? Det är inte speciellt komplicerat egentligen. Det är dock ett tydligt bevis på att Jericho är ett storydrivet spel. Detta innebär också att spelet är ganska linjärt, men det är inte heller nödvändigtvis en nackdel.

Det spelmekaniska upplägget är fiffigt och dessutom ganska orginellt. Ross, Jericho-styrkans ledare, blir dödad tidigt i handlingen. Han fortsätter dock existera som en slags metafysisk existens eller ande, om ni så vill.
Detta ger spelaren möjligheten att som Ross besätta styrkans medlemmar, dvs hoppa mellan karaktärerna. Detta är både den största behållningen och själva meningen med spelet. Varje karaktär har nämligen sina unika vapen och specialförmågor, vilket öppnar för en hel del taktik. Ibland är det rentavt nödvändigt att använda en viss karaktär för att exempelvis döda en miniboss eller lösa ett pussel.
Att snabbt hoppa mellan olika karaktärer i stridens hetta är barnsligt kul. När man väl fått kläm på vem som gör vad går det till och med att kombinera deras förmågor med spektakulärt (och blodigt) resultat.

En vanlig åsikt är att Jericho inte är speciellt skrämmande, och detta stämmer. Jag skulle snarare kalla det mardrömslikt och obehagligt. För ett gammalt Clive Barker-fan känns det ganska hemtamt.
Frågan är dock varför folk tar upp detta som en invändning. Jericho är trots allt en förstapersonsskjutare, inte survival horror. Om du vill ha Silent Hill - spela Silent Hill. Sitt inte där och gnäll som en liten flicka.

Något annat man ofta hör är att Jericho skulle vara svårt till följd av dålig bandesign. Speciellt stora problem verkar folk ha haft med de exploderande fienderna, men gissa vad som hjälper mot dem? Var inte där när de exploderar.
Under hela min genomspelning lyckades dessa ökända självmordsbombare ha ihjäl mig en eller max två gånger. Totalt. Min slutsats blir således att om du upplever detta som ett problem är du förmodligen ingen vidare bra gamer.

Överlag har Jericho en lagom balanserad svårighetsgrad. På de absolut svåraste momenten i spelet tog det mig ungefär tre försök att sätta det. Det är med andra ord varken speciellt svårt eller speciellt lätt.
Det är dessutom bra avrundat med ett antal kluriga och riktigt roliga bossar. Till en början kommer det en boss i slutet av varje akt, men i takt med att man närmar sig slutet ökar frekvensen avsevärt. Sista akten är en veritabel bosskavalkad, som tyvärr saboteras lite av den korkade slutbossen.

Allt som allt är Clive Barker's Jericho ett riktigt bra spel. Visst, det må vara linjärt, men detta uppvägs av intressant spelmekanik, tät stämning och en bra historia.
Sedan kanske vissa gamers känner sig hotade av ett storydrivet fps, men för dessa individer finns det alltid lobotomialternativ som Army of Two.

Fatality rekommenderar!

Uppäten av monsterspindel

Efter säkert sex timmars spelande blev den tappra gangstern Michael McGlen snöpligt slukad av den förhatliga spindelguden Atlach-Nacha. McGlen hade hämnats sin vän Louie, nedgjort över ett dussin monster, åkt ut och in på sjukhus och färdats mellan dimensioner, men i slutändan spelade inget av detta någon roll. Atlach-Nacha gjorde processen kort med honom.
Arkham Horror är ett mycket skoningslöst spel.

Det är lustigt hur mycket av mitt spelande på sistone som handlat om att bli uppäten av monsterspindlar. Till skillnad från Algas bedrövliga "nyversion" av Drakborgen är dock Arkham Horror ett mycket bra spel. Någon som har 450 kr att donera?

Death Comes Ripping

Jag har alltid älskat listor, och här kommer den: den första i Fatalitys kommande topp 10-serie. I just detta inlägg tar jag mig an världens bästa musikgenre. Jag talar givetvis om death metal.

10. Behemoth - Demigod (2004)
Jag avskyr egentligen modern death metal, men det vore nästintill hädelse att inte inkludera den här skivan. Med fulländad produktion och musikalisk överlägsenhet tar Behemoth med oss på en resa till dödsriket. Från inledande "Sculpting the Throne ov Seth" till avslutande "The Reign ov Shemsu-Hor" är det mäktigt, brutalt och fullkomligt bländande.
Efter "Demigod" har polackerna fortsatt på samma spår, men till dessa dimensioner kommer de nog aldrig att nå igen.

9. Deicide - Deicide (1990)
Dagens Deicide saknar bröderna Hoffman och känns som något av ett skämt. Många skulle nog hålla "Legion" eller "Once upon the Cross" som bandets bästa skiva, men det är Fatalitys åsikt att den självbetitlade debutskivan smäller högst.
Formeln är genial i all sin enkelhet. Allt som behövdes var vers och refräng, bröderna Hoffmans karaktäristiska gitarrsolon och Glen Bentons legendariska strupmisshandel. Det behövdes inte mer.
Det är svårt att förklara skivans charm för den som aldrig hört Deicide. Fatality rekommenderar att du skaffar skivan, slår på klassiska gudamordet "Oblivious to Evil" och kapitulerar omgående.

8. Necrophagia - The Divine Art of Torture (2003)
Necrophagia bildades redan 1985, men det skulle dröja 18 år innan bandet nådde sin absoluta topp. Med vokalisten Killjoy som enda kvarvarande orginalmedlem, och med såväl en japan som en fd Immortal-medlem (vad i helvete?!) i laguppställningen öppnar jänkarna dörren till slakthuset.
"The Divine Art of Torture" är en väldigt ovanlig dödsmetallplatta. Samtidigt som den känns extremt old school, har den knappt några gitarrsolon och innehåller dessutom keyboards. Detta är inte ett lika stort helgerån som man skulle kunna tro, då Mirai Kawashima (från japanska Sigh), mest ligger i bakgrunden och skapar sjuka ljud. Skivan har ett otroligt köttigt ljud, är späckad med feta riff och fullkomligen dryper av skräckfilmsstämning. En modern klassiker.

7. Entombed - Left Hand Path (1990)
När jag räckte över mitt exemplar av "Left Hand Path" till L-G Petrov för att få den signerad, utbrast han glatt "Åh, den tuffa skivan!". Detta uttrycker faktiskt det mesta jag vill säga. Ni förstår, även om jag gillar samtliga av bandets skivor är det inget snack om saken: "Left Hand Path" är Entombeds tuffa skiva. Låten med samma namn är dessutom fortfarande den bästa svenskarna någonsin skrivit.
Innan en konsert frågade Alex Hellid mig vilken skiva jag gillade bäst. När jag svarade "Left Hand Path" log Alex brett och sa "Du lär bli nöjd ikväll.". Det blev jag.

6. Dissection - Reinkaos (2006)
Det här lär säkert få en och annan fjortis med true-komplex att posta mordiska kommentarer, men det får vara värt det. Ledsen, pojkar, "Reinkaos" ÄR Dissections bästa skiva. Inte för att jag inte älskar "Somberlain" och "Storm of the Light's Bane" (vem gör inte det?), men "Reinkaos" är inte bara en av de bästa death metal-skivorna någonsin, utan även en av de bästa skivorna någonsin. Jag ska göra mitt bästa för att förklara varför.
Dissection är ett väldigt ovanligt band i bemärkelsen att de bara gett ut perfekta skivor. Du kan ta skalpellen och dissekera (dakka-dum-dish) skivorna ner till minsta beståndsdel, men du kommer inte att hitta ett enda fel. Vi talar sann perfektion här.
"Reinkaos" höjer sig dock en nivå över sina föregångare. Om de störtsköna heavy metal-vibbarna inte övertygar dig, så begrunda det faktum att varenda låt på skivan redan är en odödlig metal-klassiker. Förstår du inte det gillar du inte musik.

5. Exhumed - Anatomy is Destiny (2003)
Listans stora överraskning? Kanske det, men vi talar trots allt om en digiutvecklad version av Carcass, komplett med influenser från klassisk thrash och dräpande bra riff. Föreställ dig en pansarbataljon av berusade zombier som medelst tanks desginade av Leatherface leker blitzkrieg i Kalifornien. Så låter den här skivan. Ren och skär briljans.

4. Repulsion - Horrified (1986/1989)
Innan Morbid Angel, innan det ens fanns något som kallades death metal så föddes ett monster i Flint, Michigan. Repulsion var inspirerade av bland annat Discharge och Celtic Frost, och deras målsättning var att spela jävligt rått och jävligt snabbt. 2010 är Repulsion definitivt inte snabbast, men de är fortfarande råast.
Att lyssna på låtar som "Slaughter of the Innocent" och "Black Breath" är ungefär som att få tänderna utsparkade och gilla det. Musik som får dig att vilja dricka bourbon, rulla dig i radoaktivt avfall och mosha med Frankensteins monster.

3. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Även om skivan egenhändigt gett upphov till en av metallens mest bedrövliga subgenrer går det inte att förneka att den är ett mästerverk. Redan när "Blinded by Fear" drar igång efter det klassiska sprakande introt så reser sig håren på armarna. Det är intensivt, innerligt och mördande bra.
Kanske den bästa svenska skivan någonsin.

2. Morbid Angel - Altars of Madness (1989)
Jag vet knappt var jag ska börja. Vad sägs om att "Altars of Madness" är den enskilt mest betydelsefulla skivan för den underbara musikgenre som kallas death metal?
Gör dig själv en tjänst och glöm resten av bandets skivor, "Altars of Madness" har allt du behöver. Detta är innan Trey Azagthoth gick vilse i de ekvilibristiska gitarrsolonas labyrint, innan tönten Steve Tucker tog över på sång. Morbid Angel var unga, hungriga och kan knappast ha anat att de skulle skriva musikhistoria. Varenda låt på den här skivan besvarar frågan "vad är death metal?". Säger "Chapel of Ghouls", "Maze of Torment" och "Evil Spells" dig något? Om inte vill jag att du omedelbart slutar läsa och går och köper dig ett exemplar. Annars gillar du inte dödsmetall.
Varför är då inte "Altars of Madness" på första plats, undrar du?

1. Autopsy - Severed Survival (1989)
"Den fulaste musikaliska visionen som någonsin förevigats på skiva" skrev en användare på sidan www.metal-archives.com, och han har rätt. "Severed Survival" är rutten, ful och alldeles underbar. "Dödsmetallens ruttnande vilddjur" kallar sig bandet själva, och det är en träffande beskrivning. Kan du tänka dig en varelse som lever i kloakerna under en gammal kyrkogård, och lever på likdelar och exkrementer? Autopsy är det monstret.
I skrivande stund lyssnar jag på öppningsspåret "Charred Remains" och jag känner mig ungefär som Frank i Hellraiser måste ha gjort ögonblicket innan hans kropp slits sönder av kedjor. "Severed Survival" är den skivan som varit absolut mest betydelsefull för mig som musiker. Den är fulheten i ljudform och jag älskar den.