Draculas hårige kusin

"Even a man who is pure in heart and says his prayers by night, may become a wolf when the wolfbane blooms and the autumn moon is bright."

Dessa välkända rader kommer från The Wolf Man, en av Universals klassiska monsterfilmer. Filmen kom 1941, och varulven fick därmed ett tidigt genombrott på den vita duken. Trots detta har varulven alltid stått i skuggan av sin mer populära kusin vampyren. Dracula sägs vara världens mest filmatiserade roman, så detta är i sig kanske i så konstigt. Däremot är det lite tråkigt att varulvens vanligaste roll idag är som motståndare till just vampyren.

Fatality är av åsikten att barbröstade hunkar som slåss mot bleka pojkbandsmedlemmar är ett motbjudande koncept. Därför lämnar vi världens sämsta filmserie, och tar istället en titt på tre varuvlsfilmer. En är välkänd, två mer okända, men alla är bra i sin egen rätt. Mycket nöje!

The Howling (1981)

Jag och Howling-filmerna fick en dålig start, då jag tidigare endast sett en av de senare delarna i serien. Detta var en ytterst traumatisk upplevelse som jag inte gärna vill diskutera, men däremot ska det sägas: den ursprungliga The Howling är faktiskt ganska bra.
Filmen har alla förutsättningar att bli en riktig kalkon. Dåligt manus, komiska specialeffekter, krystat skådespeleri - allt finns där. Trots detta håller sig The Howling hela tiden på rätt sida om gränsen, och lyckas på något mystiskt sätt att undvika de värsta klavertrampen.
Det är en bra dålig film, och denna ovanliga egenskap kvalificerar The Howling som en sann kultklassiker.

Ginger Snaps (2000)

Ginger Snaps är en ganska udda film. Till att börja med är den ett helvete att genrebestämma. Är det en skräckfilm? En highschoolfilm? Kanske rentav ett karaktärsdrama? Försök själv.
Filmen handlar hursomhelst om två nördiga om än morbida systrar, och vad som händer när en av dem blir biten av en varulv. Jag vill inte förtöra det roliga för er, men tro mig när jag säger: det går inte särskilt bra.
Ginger Snaps har många meriter. Vi bjuds bland annat på bra skådespeleri, oförutsägbar plot och en värdig Christian Slater-stöld. Framför allt är det den mest orginella och intelligenta varulvsfilm som gjorts. Fatality rekommenderar den varmt!

The Wolfman (2010)

The Wolfman är en nyinspelning av ovan nämnda The Wolf Man. Jag brukar vanligtvis vara negativt inställd till alla dessa remakes, men i detta fall är det bara att kapitulera. The Wolfman visar Hollywood från sin absolut bästa sida.
Med stor respekt för orginalet har man gjort en film som på många sätt är kvintessensen av gotisk skräck. Det är stämningsfullt, dramatiskt, mörkt och episkt. Var och varannat shot är en vacker tavla. Därtill får vi Anthony Hopkins och Benicio Del Toro - båda i högform.
Jag tvekar inte för att kalla The Wolfman för den bästa varulvsfilm som gjorts.

Will the real Cthulhu please stand up?

HP Lovecrafts Cthulhu Mythos, ett namn som bör inspirera skräck och förundran. Idag har dock namnet Cthulhu kommit att förknippas med mycket annat, varav mycket dessvärre är att betrakta som ren skit. Cthulhu-mjukdjur, Munchkin och nu senaste magplasket - komedifilm. Vad fan hände egentligen?

80-talet var på många sätt Cthulhu mythosets storhetstid. Det började storartat med klassiska rollspelet Call of Cthulhu, och fortsatte minst lika bra. Det kom två kraftigt Lovecraft-influerade filmer, Alien och Reanimator, både lysande i sin egen bemärkelse. Morbid Angel spelade in den monumentala Altars of Madness och Metallica släppte The Thing That Should Not Be och Call of Ktulu.

90-talet tog över stafettpinnen med den äran. Dan O'Bannon (händelsevis mannen som skrev Alien) gjorde regidebut med sorligt förbisedda The Resurrected.
Idag har vi egentligen mer fantastisk Cthulhu-kultur än någonsin. Vi har brädspelet Arkham Horror, datorspelet Dark Corners of the Earth och rollspelet Trail of Cthulhu, bara för att nämna några. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det hela började egentligen med webserien Unspeakable Vault, som faktiskt var riktigt rolig. Tyvärr slutade det inte där. Ytterligare en webserie, Hello Cthulhu, dök upp och i dess kölvatten kramdjur, leksaker och det förhatliga Munchkin Cthulhu.

Nu får det fan i mig vara nog. Sluta förstöra världens bästa mytologi med inavlad nördhumor. Det är inte roligt längre.
Jag är medveten om hyckleriet som blir uppenbart för den som läst det i Fenix publicerade Fadaises, men ni ska veta att jag ångrar mig. Snälla Cthulhu, kan du inte bara vakna och göra slut på alltihop? Det är inte roligt längre.

Thus The Grand Evolution began...

För första gången i Magic the Gatherings 17-åriga historia har det onda segrat. Allsmäktiga Phyrexia har slagit fåniga Mirran, och på Fatality är glädjen mycket, mycket stor.
Läs mer om denna fantastiska nyhet hos Wizards.

Spelögonblick #1: Wolfenstein 3D

I den avslutande och tredje episoden av ursprungliga Wolfenstein 3D tar sig hjälten Blazkowicz an självaste Adolf Hitler. Hitler sitter först i en slags mecha-dräkt, och anfaller dig sedan till fots beväpnad med två miniguns. När han slutligen segnar ihop med orden "auf wiedersehen" uppnår spelet ett ögonblick av ren och skär briljans. Detta, mina vänner, är retro när den är som bäst.

Warhammer 40k på CalCon

Varning: Om du inte är intresserad av figurspel gör du nog bäst att hoppa över detta inlägg. Du kommer att bli uttråkad.


Helgen 25-27:e februari gick Kalmar Spelkonvent av stapeln, och lördagen den 26:e var det turnering i Warhammer 40k. Jag och min vapendragare Daniel Vorhees var arrangörer, och eftersom vi ville ha en snabb utslagsturnering hade vi bestämt oss för små arméer begränsade till 500 poäng.

Vi bestämde oss för att arrangera 40k på årets CalCon redan för ett år sedan, vid en tidpunkt då varken jag eller Daniel hade spelat sedan 90-talet. Vi var minst sagt i behov av en rejäl regeluppdatering, då det har hänt en del (*host*) mellan tredje och femte utgåvan. Dock är det som bekant ganska oinspirerande att läsa regelböcker, så vi började istället med det roligaste - att samla och måla varsin armé.
Jag bestämde mig snabbt för att spela mina gamla favoritrymdmonster Tyranids, medan Daniels val föll på Imperial Guard. Eftersom jag visste att få lag skulle kunna matcha mina siffror valde jag att sätta ihop en styrka med mycket kanonmat och ett par spjutspetsar i form av Tyranid Warriors och Genestealers. Daniel å andra sidan, satsade på ett betydligt mer udda koncept - en Imperial Guard-styrka utan tanks fast med bra (!) infanteri.

Målandet kunde börja. Jag har aldrig gillat GWs färgglada färgscheman för Tyranids, utan ville istället att de skulle se ut som på omslaget till senaste codex, med mörka glimmande ryggplåtar och vidriga bleka kroppar.
Jag använde mig av drybrush-teknik med lager på lager. Grundfärgen var Chaos Black. Skalen målade jag först med ett extra lager svart, sedan ett lager med svart uppblandat med Hawk Turquoise och till sist en highlight med turkos. Kropparna målades först med Bestial Brown och sedan Bleached Bone, vilket ger en väldigt äcklig look, som dessutom ger en hel del djup åt alla skrevor på modellerna.

Daniels vision var (och är) rubbat ambitiös - en Imperial Guard-armé med enbart kvinnor. Han använde sig av en kombination av konverterade Witch Elves och Escher Gangers från Nercromunda, avrundat med några få vintagemodeller. De absolut coolaste modellerna i armén måste vara hans Rough Riders, sammansatta av Glade Riders och Dark Elf Cold Ones, med delar från Imperial Guards, mm.

Jag har en ganska dålig arbetsmoral när det kommer till målning, och när konventet började var jag fortfarande inte färdig. Första kvällen speedpaintade jag åtta hormagaunts, och timmen innan min första match på lördagen kladdade jag på färg på mina ripper bases samt mina sista termaganter.
Daniels armé var däremot färdig och fick (med rätta) en hel del beundran. Faktum är att den är intressant nog för att förtjäna ett helt eget inlägg, men nu är det hög tid att avhandla själva turneringen.

Min slutgiltiga armé bestod av tre tyranid warriors, varav två med death spitters och en med venom cannon, ledda av en tyranid prime. Vidare hade jag 20 termaganter, 15 hormaganter, tre ripper-baser och slutligen fem vänliga genestealers. På så sätt hade jag en stor köttmassa som kunde suga upp skott, eldkraft från mina warriors och några stycken ordentliga dödsmaskiner i form av stealers.

I första matchen lottades jag mot Blood Angels i vad som måste vara en av de kortaste matcherna i spelets historia. Min motståndare gjorde sin första runda, men när jag påbörjade min förflyttningsfas deklarerade han plötsligt att han skulle spela rollspel istället, gav upp och lämnade lokalen. Jag vann förstås på walkover, men det är inget roligt sätt att vinna på. Det hela var mycket oväntat, och kändes ärligt talat ganska bittert.

I andra matchen mötte jag den Ultramarines-styrka som slagit ut Daniels Imperial Guards i första omgången. 500 poäng kommer man inte långt på med Space Marines, men han hade åtminstone haft råd med fem terminators, två små tactical squads och en general.
Matchen blev det enda den kunde bli - klassisk Space Marines vs 'nids. Han hade förskansat sig i ett hörn, där hela hans armé stod stilla och sköt för glatta livet, allt medan jag anvancerade allt närmare. När jag slutligen kom fram blev det en riktig massaker, genestealers lemlästade allt i sin väg och när matchen till sist var över fanns det bara en ensam stackars Space Marine-sergeant kvar på motståndarsidan.

Så var det då dags för finalen, där jag mötte en fruktad Chaos Space Marines-armé som av upphovsmannen själv beskrevs som "ganska lökig". Den bestod av två femmor space marines i Rhinos, två obliterators och en demon prince. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur detta är att möta, men det är knepigt, kan jag säga.
Det enda killen gjorde var att stå still och skjuta med allt förutom sin demon prince, som alltjämt anvancerade framåt.
Jag vet inte om min motståndare hade sålt sin själ till kaosgudarna, men den där demonprinsen måste varit skyddad av någon högre makt. Inte nog med att den egenhändigt utplånade alla mina termaganter och nästan alla hormaganter - den hade en helvetisk tur med sina armor saves. Vid ett tillfälle stod den emot 35 attacker utan att ta ett enda wound. Det är fan inte naturligt.
Utan att egentligen ha gjort några taktiska misstag förlorade jag stort. All heder till min motståndare dock, han hade en bra armé och var därtill mycket trevlig.

På det hela var det ett mycket lyckat arrangemang. Vår 40k-turnering hade dubbelt så många deltagare som Fantasy Battles, som traditionellt sett alltid är störst på CalCon.
Nästa år arrangerar vi igen. Jag planerar att spela en viss Space Marines-armé, som ni med stor säkerhet kommer att få läsa mer om framöver.


Gillade du det här inlägget? Hör gärna av dig till mig med din feedback. Det finns planer på en renodlad 40k-blogg, så alla kommentarer är av intresse!

Lyssna på Tomb King

Grave Defilers EP "Death Comes Ripping" släpps inte förrän i vår, men redan nu kan du lyssna på låten Tomb King. Kika in på vår myspace!

Retromani

Även om den eviga jakten på achievements i bland annat Resident Evil och Batman: Arkham Asylum har fortgått, har det blivit en hel del gamla spel på sistone. Jag har spenderat åtskilliga timmar med Castlevania: Symphony of the Night, svurit över svårighetsgraden i Sonic & Knuckles, och blivit dödad oräkneliga gånger av slutbossen i ett visst Mega Drive-spel.

Symphony of the Night är på många sätt det ultimata Castlevania-spelet. Hjälten Alucard må vara en patetisk mangafjant, men annars talar faktiskt det mesta till spelets fördel. Spelet har en fri struktur, vilket låter dig springa omkring i slottet på ett sätt som hade gjort Simon Belmont åksjuk. Rpg-inslag som låter Alucard levla och använda olika föremål tillför inte bara variation, utan även ett taktiskt element.
Jag är nu framme vid slutet av spelets andra del, The Inverted Castle, och om det inte hade varit för att jag slutligen upptäckt Mass Effect hade jag återigen tagit mig an den förhatliga (och löjligt stryktåliga) schakaljätten Galamoth.

Att spela Sonic & Knuckles är mer än bara nostalgiskt, det är som att vara elva år igen. Nu spelade jag visserligen aldrig just Sonic & Knuckles, men Sonic 2 spelade jag däremot så mycket att det praktiskt taget var en del av min dagsrutin.
Jag undrar om jag var mer hardcore som elvaåring eller om Sonic & Knuckles helt enkelt är svårare än Sonic 2. Jag har nämligen inte lyckats ta mig längre än Sandopolis Zone, och det är bara trejde världen.
Det mest förbryllande med Sonic & Knuckles är dock inte svårighetsgraden, utan det faktum att jag fortfarande inte hört Dr Robotniks tema. Även om jag inte mött det mustaschprydda fettot mer än två gånger måste jag säga att detta är en stor besvikelse.

Tidigare nämnda Mega Drive-spel är givetvis Golden Axe (om du inte tog det på bilden bör det överväga det faktum att du är en dålig människa) och tidigare nämnda slutboss är följaktligen Death=Adder.
Som barbarerna Ax Battler och Tyris Flare har jag och en vän återupptäckt detta gamla åbäke till spel, och vet ni vad? Det är fortfarande vansinnigt roligt.
Faktum är att det är så pass roligt att häromkvällen, när den ena handkontrollen gick sönder, bytte vi till en Master System-kontroll. Denna kontroll har bara två knappar, och tillåter dig bara att attackera och hoppa - inte använda magi. När det dessutom visade sig att det inte gick att använda continues gav vi upp, men bara för att spela re-maken för PS2. Denna ohyggliga nyversion gavs ut tillsammans med ett antal andra förstörda klassiker på den fasansfulla Sega Classics Collection.
Även om min vapendragare har en oroväckande tendens att hoppa nedför stup, hoppsparka den stackars Ax Battler i huvudet och överlag använda minst dubbelt så många continues som jag, kan jag knappt vänta. Kan han inte laga den där kontrollen snart så vi kan fortsätta att spela det riktiga Golden Axe?